Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Perspektiv

Medborgarskap viktigare än den nationella gemenskapen

En av förutsättningarna för folkhemmet är att vi arbetar. Tjänar pengar, drar in skattemedel. Att vi får del av välfärden. Det krävs invandring för att klara detta, men dagens utanförskap och svårigheten att skapa en bra integration hotar grundförutsättningen. Det är viktigare än att de kulturella skillnaderna skulle vara oöverstigligt stora, menar Jesper Bengtsson, chef för tankesmedjan Tiden (S).

Publicerad: 23 oktober 2015, 09:23

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Illustration: Robert Hilmersson


Jag skriver den här artikeln på ett kafé i Eskilstuna med blicken vänd mot gatan utanför. På andra sidan fönstret passerar det mångkulturella samhället bokstavligt talat revy framför mina ögon.

En äldre blond kvinna har just varit och handlat blommor. I ett gathörn samtalar två kvinnor med slöja stillsamt med varandra. En ung pojke från Mellanöstern drar förbi på en skateboard. En bit bort står en överförfriskad man. Han bär en t-shirt med texten I love Skara.

För 20 år sedan, när debatten om det mångkulturella samhället sköt fart på allvar, var det fortfarande en öppen fråga om det skulle bli verklighet. Sverige hade redan tagit emot många flyktingar och invandrare, men inte fler än att det fortfarande gick att tala om Sverige som ett relativt homogent land.

I dag är det mångkulturella ett faktum. Sverige har tagit emot fler migranter än de flesta jämförbara länder, och de senaste månadernas utveckling manife­sterar utvecklingen.

Vi vet att det betyder något annat att vara svensk i dag jämfört med för 20, 30 eller 40 år sedan. En minoritet håller fortfarande emot, tror att det går att vrida klockan tillbaka.

Vi vet också att den mångkulturella verkligheten kräver nya förhållningssätt. Både från oss medborgare, organisationerna och institutionerna.

Ta de politiska partierna som exempel. Enligt idealmodellen är det dessa som ska kanalisera folkviljan in i det demokratiska systemet. Men hur många av partierna tar behovet av att få med nya grupper i sin verksamhet på allvar? Hur många kommunfullmäktigegrupper har egentligen en jämn representation? En representation som på något rimligt sätt återspeglar befolkningssammansättningen?

När samhället förändras fort måste även partierna göra det. Annars spricker en viktig del av modellen.

Ett mångkulturellt samhälle kräver också att samhället hela tiden diskuterar och omprövar balanspunkten mellan de normer och regler som ska vara lika för alla, och det som kan överlämnas till den enskilda gruppen eller kulturen.

I en nyutkommen bok med den något provocerande titeln Farväl till folkhemmet skriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö, förlagschef på Timbro, analytiskt och reflekterande om dessa nya balanspunkter.

Han skriver om slöjdebatten, de ofta ultimativa kraven på att nya svenskar ska anpassa sig till majoritetskulturen och de lika hårda kraven på varje kulturs rätt till sin särart, även när det bryter mot individens frihet och rättigheter i ett liberalt samhälle som det svenska.

Johansson Heinö resonerar klokt om hur viktigt det är att inte blanda ihop liberala värden med det som kan uppfattas som liberalt men i praktiken bara är normen i det svenska samhället. I ett liberalt samhälle är det till exempel rimligt att de kommunala badhusen erbjuder särskilda tider för kvinnor, för att det gör det möjligt för alla medborgare att bada, och ökar därmed deras frihet. I debatten säger många liberala debattörer tvärtom: särskilda könsuppdelade badtider håller kvar kvinnor i ett förtryckande system som förvägrar dem deras individuella val.

När Johansson Heinö ska lämna egna förslag på hur det svenska samhället kan rusta sig bättre för det mångkulturella samhället betonar han medborgarskapets betydelse. Han har en poäng där. Mångkulturella samhällen kan inte ha den nationella gemenskapen som bas för samhällsbygget. Medborgarskapet erbjuder en tunnare men fungerande gemenskap.

Men Johansson Heinö nöjer sig med tre förslag. Han vill se hårdare krav för att bli medborgare, statliga medborgarskapsceremonier i stället för kommunala samt att alla som föds inom landets gränser automatiskt ska bli medborgare. Det senare förslaget skulle antagligen få fler att känna sig som en del i det svenska samhället. Det första riskerar att bli kontraproduktivt. Varför skulle fler känna sig inkluderade om det blir svårare att bli medborgare?

Den viktigaste frågan Johansson Heinö diskuterar är om folkhemstanken över huvud taget kan överleva i ett mångkulturellt samhälle. Svaret beror antagligen på hur man väljer att definiera folkhemmet. I sitt klassiska folkhems­tal från 1928 säger Per Albin Hansson att ”det goda hemmet känner icke några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre.”

På ytan låter det som en perfekt, om än lite urvattnad, vision för det mångkulturella folkhemmet. Och även när man granskar folkhemmets idé lite mer i detalj finner man att det varit en komplex och mer flexibel konstruktion än vad många liberala debattörer brukar göra gällande.

I sin bok Är svensken människa? beskriver Henrik Berggren och Lars Trägårdh hur välfärden i första hand varit ett projekt som frigjort individen. Genom generella försäkringar, äldrevård, barnomsorg med mera har staten gjort det möjligt för individen att lämna oönskade gemenskaper, som familjen eller lokalsamhället.

Johansson Heinö tar fasta på den aspekten av folkhemmet och skriver att staten måste vara den garanten även i ett mångkulturellt samhälle. Det kommer att finnas fler isolerade öar, men staten måste se till att vattnen mellan dem är farbara. Det är lätt att hålla med om det.

Men folkhemmet har också innehållit grupper och kollektiv som inte alltid har känt sig som en del av samma gemenskap. Det tydligaste exemplet är förstås fackföreningarna och arbetsgivarnas organisationer, som länge varit en fungerande del av folkhemstanken, och en grundförutsättning för den svenska modellen. Sverige har också varit ett folkrörelseland med otaliga föreningar, religiösa sammanslutningar och organisationer som byggt egna små ”öar” i samhället.

Bilden av 1900-talssverige som en total harmoni, där alla känt sig som en del av helheten, är med andra ord en förenkling.

Däremot är det förstås en större utmaning att skapa en helhet av det partikulära i en tid när de kulturella skillnaderna vidgas. Svårigheten att få många att känna sig som ”svenska” ökar när det kommer många migranter under en kort period och utanförskapet växer.

En av grundförutsättningarna för folkhemmet har alltid varit att vi människor arbetar. Att vi har arbetskompisar. Att vi tjänar pengar, drar in skattemedel. Att vi får del av välfärden. Dagens utanförskap och svårigheten att skapa en fungerande integration hotar den grundförutsättningen. Det är antagligen en viktigare fråga än att de kulturella skillnaderna skulle vara oöverstigligt stora.

Inne på kaféet i Eskilstuna sitter en liten flicka och spelar hög musik på sin pappas Iphone. Runt omkring mig hör jag minst fem olika språk. Ändå är det ett ganska litet kafé.

Jag försöker identifiera dem och urskiljer arabiska, svenska och något av språken från Balkan. Jag tänker att den samlade erfarenheten på det där kafét, just den här eftermiddagen, är enorm. Jag tänker att vi lever i en fantastisk tid.

JESPER BENGTSSON Chef för den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden

Jesper Bengtsson

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev