Kyrkan likgiltig när kristna utrotas i Mellanöstern

Vid det här laget borde det vara bortom allt tvivel att den kristna närvaron i Mellanöstern redan gått från att vara hotad till att se sitt slut.

Den kristna människorättsorganisationen Open Doors presenterar varje år en lista över de 50 länder där förföljelsen av kristna är som värst. Där finns visserligen inte bara länder i Mellanöstern och inte bara länder där kristna är i minoritet, men det är i Mellanöstern den etniska rensningen av kristna fått helt nya dimensioner i och med den arabiska vårens totala kollaps.

Före kriget 2003 beräknas den kristna befolkningen i Irak ha uppgått till 1,5 miljoner invånare eller fyra procent av befolkningen. De flesta bedömare menar att siffrorna är nere på 300 000 kristna och under en procent av befolkningen. Det går fort nu.

Förföljelsen är dessutom väl dokumenterad genom ögonvittnesskildringar från flyktingar, en strid ström av nyheter om brutala övergrepp och litteratur som beskriver hur kristna förföljs, fråntas sina egendomar, misshandlas och mördas. Till skillnad från andra händelser i Mellanöstern tycks dock denna etniska rensning inte väcka några större känslosvall i västvärlden. Oberoende av hur många artiklar och nyheter som försöker fästa allmänhetens uppmärksamhet vid det som sker tycks händelserna mötas av, i bästa fall, en uppgiven suck.

Inte ens Svenska kyrkan ger intryck av att vilja engagera sig i förföljelsen av kristna i Mellanöstern. Det brinnande engagemang som Svenska kyrkan visade för kristna palestiniers utsatthet genom Kairosdokumentet från december 2009, har bytts ut mot frånvänd likgiltighet inför den pågående etniska rensningen av kristna i Irak och Syrien. En inte alltför långsökt gissning är att det är ”fel” förövare denna gång. I Syrien och Irak är det framför allt muslimer som står för brutaliteten och övergreppen, vilket uppenbarligen räcker för att Svenska kyrkan ska rikta blicken åt klimat- och miljöfrågor i stället.

För att förstå dels vad som pågår i några av de länder där kristna förföljs, dels få en uppfattning om hur de kristna i Mellanöstern ser på omvärldens likgiltighet inför deras katastrof, har författaren Klaus Wivel rest mellan Västbanken, Gaza, Egypten, Libanon och Irak. I sin bok De sista kristna (2015) har han sammanställt sina möten och samtal.

Hans prövande och resonerande hållning stärker hans trovärdighet för varje sida. Klaus Wivel har ingen dold agenda. Han är ingen aktivist. Med detaljerad tydlighet berättar han om sina avsikter och genom sitt förhållningssätt ger han intryck av att verkligen vilja utmana även sina egna uppfattningar. Men det är inte bara en berättelse som genom anekdotisk bevisföring försöker bygga teorier och dra slutsatser. Genom hela boken stärker eller ifrågasätter Wivel det han upplever genom hänvisningar till rapporter och siffror från välkända institut.

Mötena med kristna palestinier på Västbanken och Gaza illustrerar hur inklämd denna grupp känner sig. Hur svårt det är att välja ”rätt” sida och vad det kan få för konsekvenser att välja fel. Självbevarelsedriften dikterar vem som ska utpekas som det största hotet. Den allt starkare muslimska närvaron tränger undan de kristna palestinierna som samtidigt måste se även Israel som fiende för att inte misstänkas för att gå fiendens ärenden. Ena dagen stormar Israels armé in genom dörren i sin jakt på misstänkta terrorister. Den andra dagen bränner en irriterad muslimsk mobb, besatt av påhittade rykten, ner en affär ägd av en kristen familj eller kidnappar en kristen person. Att välja rätt ord vid rätt tillfälle blir helt enkelt en fråga om överlevnad.

Minoritetens behov av att finnas på rätt sida om makten för att överleva har alltid jagat Mellanösterns kristna. Visserligen skyddades kristna av Syriens och Iraks brutala diktaturer. Men för varje person som Klaus Wivel möter framträder en klarare bild av avlyssningar, hot och förtryck. Regimens agenter avlyssnade ofta söndagspredikan och kunde utan förvarning föra bort en präst.

Konverteringar och eventuell mission lyser igenom som ett centralt problem. Muslimer som konverterar riskerar att mördas och minsta rykte om kristna försök att missionera bland muslimer kan leda till regelrätta pogromer. Berättelserna skiljer sig mellan de olika länderna. Klaus Wivel väver samman sina möten med målande miljöskildringar som ger en tydlig inblick i respektive lands förhållande.

Kopterna i Egypten, som känner sig trängda av islamiska krafter med politiska anspråk, upplever inte längre något stöd från regimen. Wivels vandring genom den koptiska slummen Manshiyat Naser, Sopstaden, förmedlar de olidliga levnadsvillkoren bland stinkande sopor.

Maroniterna i Libanon som känner sig allt mer hotade, är själva djupt splittrade mellan dem som traditionellt stödjer Syriens ofta aggressiva intrång i den libanesiska vardagen och dem som vill befria Libanon från Syrien. Det politiska system som utgår från olika religiösa gruppers rättigheter höll lågan brinnande under medborgarkriget som med varierande intensitet höll på mellan åren 1975 och 1990.

I Irak råder ett totalt kaos som ger väpnade ligor med olika intressen möjligheten att härja fritt. Kristna kidnappas och används för utpressning. Lösensummorna går från 20 000 till en miljon dollar. Från sommaren 2004 till våren 2013 har 72 kyrkor i Irak antingen stormats eller bombats. Enligt en av de personer som Wivel träffar finns den största gruppen på 50 000 kristna irakier utanför Irak: i Sverige.

I Libanon träffar Wivel professor Wa´il Kheir. Han är advokat och har varit chef för människorättsorganisationen Foundation for Human and Humanitarian Rights. Därtill föreläser han på universitet i Beirut och har skrivit en rad böcker. Genom en snabb analys förklarar professorn hur Mellanöstern och Europa gick skilda vägar och hur kristna araber uppfattar likgiltigheten inför deras katastrof.

I den historiska återblicken finns både Luther, som tar bort kyrkans förmedlande uppdrag mellan människan och Gud, och upplysningstiden som gör mänskligheten medfödd i stället för att vara resultatet av något som kommer utifrån, som religion eller klass. Enligt professor Kheir har utvecklingen lett till att västvärlden varken är speciellt kristen eller intresserad av kristna vilka dessutom har en stark kristen identitet som de vill bevara.

Det västerländska religionsföraktet, menar han, har lett till att det är svårt att se Mellanösterns kristna som verkligen kristna och ännu svårare att godta ett argument som framförs på religiös grund. Oavsett om Kheir har rätt eller ej håller den kristna ursprungsbefolkningen i Mellanösterns muslimska länder på att utplånas. Och Klaus Wivels dokumentation är en skarp och gripande påminnelse om det som sker.

ELI GÖNDÖR Filosofie, doktor i religionshistoria, Stockholms universitet, samt senior fellow på Timbro

Eli Göndör, fil.dr. i religionshistoria med inriktning mot islamologi, Stockholms universitet och senior fellow Timbro