Kommuner blir vita fläckar när lokal journalistik försvinner

Den lokala journalistiken är under hård press. Det här påverkar inte minst Sveriges alla kommuner som både tycks sörja vass lokaljournalistik och se ett ökat behov av att lägga resurser på sin egen information. Utmaningen att finansiera ansvarstagande, kvalitativ och oberoende nyhetsrapportering i hela Sverige är rykande aktuell under valåret 2018. Vad kan göras?

För tredje gången har Institutet för Mediestudier genomfört en rad studier för att undersöka tillståndet för den lokala journalistiken i Sverige. Kommunbevakningen är ett av de viktigaste områdena för denna; kommunen är både en stor arbetsgivare, en myndighetsutövare och en arena för lokal politik. Invånarna har rätt att få veta att arbetsvillkor är justa, att system är rättssäkra, att skattepengar används på ett ansvarsfullt sätt och vad olika politiker står för när de ska rösta.

Mediestudiers årsbok redovisar bland annat en enkät till landets alla kommuner. I enkäten har informations- och pressansvariga tjänstemän fått svara på frågor om hur just de upplever tillståndet för kommunjournalistiken 2017. En svarsfrekvens på 98 procent kan ses som ett tecken på hur angeläget ämnet upplevs.

Här är några av resultaten:

￭ Var fjärde svensk kommun saknar regelbundet bemannad nyhetsredaktion på plats i kommunen.
￭ Prenumererad lokalpress anses ha den viktigaste rollen när det gäller kommunjournalistik, förutom i storstadsområdena där gratistidningarnas betydelse lyfts fram.
￭ 45 procent av kommunerna anser att medierna har försämrat sin kommunala bevakning, framför allt gäller det lokalpressen.
￭ Landsbygdskommuner är minst nöjda med de lokala mediernas kvalitet, större städer är mest nöjda.
￭ Åtta av tio kommuner uppger att de har erfarenhet av att deras kommunala pressmeddelanden publiceras i princip rakt av.

Medieutvecklingen har lett till att det har blivit allt svårare att finansiera journalistik. Trots att reklammarknaden har nått rekordnivåer hamnar allt mindre reklampengar hos medier med samhällsjournalistiskt nyhetsinnehåll. Nästan var tredje reklamkrona har försvunnit från journalistiken mellan 2008 och 2016, enligt IRM. Vinnarna på den digitala annonsmarknaden är i stället företag som Facebook och Google.

Att kommersiella medieföretag måste dra ner på journalistiken kommer som en logisk följd. Någonstans mellan var fjärde och var åttonde kommun – beroende på hur man mäter – är vita fläckar i mediebevakningen. Bara sedan förra mätningen för ett år sedan har nio lokalredaktioner lagts ner. Samtidigt startas nya titlar, exempelvis lokala nyhetssajter, men än finns det få undersökningar om deras kvalitet och uthållighet. Nedläggningen av ETC:s alla lokaltidningar ger också en bild av hur fort utmanare kan komma och gå på den lokala mediemarknaden.

Enligt Gunnar Nygrens och Karolina Olga Nords färska undersökning för Mediestudier- av redaktionella resurser har 370 journalistjobb försvunnit i Sverige sedan 2015. Störst är minskningen på de stora regionala dagstidningarna, med var femte journalist på två år. Utvecklingen gör att public service får en allt viktigare roll, och både Sveriges Radio och SVT har förstärkt sina redaktioner något under samma period.

Men precis som enkätundersökningen med de svenska kommunerna ger vid handen, utgör lokalpressen fortfarande en viktig stomme när hela Sverige ska bevakas. Utanför de tre storstäderna har dagspressens redaktioner sammanlagt cirka 1 700 anställda, medan SR har 300 och SVT 200. (Siffrorna gäller de redaktioner som svarat, cirka 75 procent i samtliga kategorier.)

Så ser utvecklingen alltså ut hittills – och redan nu upplever fyra av tio kommuner att lokal dagspress har blivit sämre eller mycket sämre på att rapportera om kommunala angelägenheter. ”Det märks att antalet reportrar på lokaltidningen minskat kraftigt. Färre granskande artiklar och även färre vanliga nyhetsartiklar om kommunen. Våra pressmeddelanden publiceras i stor utsträckning och oftast är de helt oförändrade”, kommenterar en av de svarande.

Frågan om pressmeddelanden kan ses som en symbolisk bild av utvecklingen: I det nya medielandskapet satsar allt fler kommuner på att förpacka sin information på ett sätt som liknar journalistik, och detta material letar sig in som nyheter hos de slimmade redaktionerna. Kommuner styr själva en hel del av vad och hur medierna rapporterar om dem – och det finansieras av skattebetalarna. Även om kommuner kan sträva efter att ge saklig och neutral information, så är de knappast helt befriade från ”varumärkestänkande” eller tendenser att välja den positiva vinkeln. Många svarande kommuner påpekar också att medierna borde granska kommunen mycket mer.

Ett annat intressant resultat är att lokala medier anses bra på att informera, men sämre på att förklara hur saker hänger ihop. Medierna bedöms till och med vara bättre på att granska – normalt den mest krävande journalistiken – än på att förklara. Dock svarar 15 kommuner (5 procent) att de inte granskas alls av medier.

Så vart är vi på väg? Det är nyhetsbevakningen, alltså att någon håller ett utomstående kritiskt öga på vad som händer, som är hotad. Debatten har många gånger stärkts när den flyttat till sociala medier och ren information sköts allt oftare av kommunerna själva.

Vad kan då göras för att stärka nyhetsbevakningen, särskilt granskningen? Digitala prenumerationer ger nu visst hopp i kampen för att ersätta de sinande pappersintäkterna. Men en hundring i månaden på mindre orter – vilka resurser till journalistik kommer det att kunna ge? Och kommer den journalistiken i sin tur leda till att människor fortsätter att betala?

Rikstäckande tidningar kan lyckas bättre på sikt, med större möjligheter att sälja prenumerationer och även annonser över hela landet. Ändå kan de omöjligt utanför Stockholm göra den lokala bevakning och granskning som nätverket av starka lokaltidningar gjort och gör.

Kan kommunerna själva ha en roll? Ja – i att informera och förklara. Men inte i journalistikens mest definierade uppgift: att granska makten. För i de vita fläckarna är kommunerna makten.

Så återstår då rikspolitiken. Ska offentliga medel riktas mot hotande vita fläckar? Det kan i så fall ske på olika sätt: Public service fördelar sina resurser annorlunda, lokal journalistik får gynnade (skatte)villkor eller genom ett mediestödssystem.

Under tiden som politikerna lätt yrvaket funderar på den saken (trots att utvecklingen länge har synts) kan vi som bryr oss om fria medier fundera över hur och var vi själva lägger våra mediekronor. För vilken utveckling ser vi annars? För att citera en av de svarande i fjolårets undersökning:

Kommer det att bli rikast som hörs mest, eller starkast? Vem kan man lita på? Vem granskar oss?

Carina Tenor, journalist och projektforskare, Södertörns högskola

Lars Truedson, journalist och föreståndare, Institutet för Mediestudier