Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Perspektiv

Högröstade missnöjesrörelser går att förklara och förstå

Donald Trumps oväntade framgångar har satt fokus på hur högljudda röster som artikulerar ett missnöje får större politiskt genomslag än tidigare. Framväxten av dessa rörelser ger skäl till eftertanke, men det går att analysera och förstå vilken politisk logik det är som driver fram dem och hur etablerade politiker kan förhålla sig till detta, skriver statsvetaren och opinionsanalytikern Carl Melin.

Publicerad: 24 mars 2016, 10:52

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FörtroendevaldaKommunvalRiksdagsval

Det går bra för populister med enkla lösningar. Vare sig vi tittar på presidentkandidaten Donald Trumps framgångar i USA eller på högerextrema och nationalkonservativa partier i Sverige och Europa ser vi att det går bra för politiker som artikulerar människors missnöje med det politiska etablissemanget. Lågmäldhet går bort medan högljuddhet går bra.

Det är lätt att förfäras över dessa rörelser men i stället för att stanna där finns det skäl till eftertanke och till att försöka förstå vad det är som driver fram detta. Det finns en del som förenar dessa rörelser men det finns också en hel del som skiljer dem. Det missnöje med sekularisering och liberal tolerans som provocerar i USA:s sydstater och i Östeuropa har liten förklaringsgrad på framgångarna för Sverigedemokraterna eller Dansk Folkeparti. I Trumps fall har också det republikanska ledarskapet sig självt i mycket att skylla då de under lång tid har spelat på de känslor och den ilska som nu gör att de förlorat kontrollen över det egna partiet.

Det finns två gemensamma förklaringsfaktorer bakom framgångarna för denna typ av partier i både USA och i Sverige och Europa. Den ena handlar om signalröstande. Historiskt har väljarbeteende förklarats utifrån å ena sidan representation och identitet alternativt om regeringsduglighet och ansvarsutkrävande. Om vi ser till representation kan vi konstatera att de flesta partier haft olika starkt stöd i olika väljargrupper och att det stödet varit relativt konstant från val till val.

I Sverige har LO-medlemmar röstat på Socialdemokraterna, höginkomsttagare på Moderaterna och flitiga kyrkobesökare på Kristdemokraterna och i USA har minoritetsgrupper och vit arbetarklass röstat på Demokraterna (de senare dock i allt mindre utsträckning från 70-talet och framåt) medan evangeliskt kristna och höginkomsttagare röstat på Republikanerna. I de flesta länder kan vi dock konstatera att olika gruppers lojalitet och identifikation med olika partier har minskat.

Det andra som har påverkat partiernas stöd har handlat om regeringsduglighet och ansvarsutkrävande. Regeringar som levererat i form av utbyggd välfärd och reallönehöjningar har blivit omvalda, medan regeringar som misslyckats med att bekämpa arbetslösheten har blivit bortröstade. Även det sambandet verkar dock ha minskat över tid.

Det som däremot har ökat är signalröstandet, vilket är något som valforskare har uppmärksammat. Signalröstande handlar om att du inte röstar på den eller de du tror kommer att regera bäst eller ens på dem vars åsikter står närmast dina egna. I stället handlar det om att protestera, skicka en signal eller om att uppmärksamma en viss fråga.

I Sverige är det tydligt att många väljare som röstat på Sverigedemokraterna inte ser Jimmie Åkesson som den bästa statsministern och det är heller inte ovanligt att de i de allra flesta frågor anser att andra partier har en bättre politik. Det behöver inte ens vara så att dessa väljare tycker att SD har en genomförbar migrationspolitik men däremot vill de att de andra partierna ska anpassa sin politik i den riktningen. Signalröstande är inte begränsat till migrationspolitiken. I Sverige har många väljare i olika val röstat på allt från Vänsterpartiet och Miljöpartiet till Kristdemokraterna för att de vill driva politiken i en viss riktning snarare än för att de anser att dessa partier ska leda en regering.

Men signalröstandet är inte det enda som förklarar framgången för dagens populister. I mycket handlar det också om en reaktion mot att det politiska systemet inte har lyckats leverera. De etablerade partierna framstår som otydliga, handlingsförlamade och utan förmåga att hantera de samhällsproblem som väljarna ser som viktigast. Den känslan och frustationen är kanske starkast bland de grupper som hårdast drabbats av modernisering och globalisering och som tappat status i samhällsbygget.

Det är lätt att se ned på ”arga vita män” med låg utbildning men för inte så många decennier sedan så var dessa män samhällsbyggarna. De som arbetade i de fabriker och på andra arbetsplatser som genererade den tillväxt som också gjorde det möjligt att bygga ut välfärden. Det är en grupp som i många länder tappat både jobb, realinkomster och social status och alltför ofta har delar av samhällets eliter, ofta på vänsterkanten, sett ned på dessa människor och till och med målat ut dem som ett samhällsproblem. I Almedalen 2014 talade den forskarutbildade partiledaren och språkröret Åsa Romson (MP) om ”vita, heterosexuella, medelålders män som sitter på makten” som ett samhällsproblem. Men väldigt många av dessa män upplever sig som betydligt mer maktlösa än vad hon är.

När politiken inte kan leverera är det enkelt att efterfråga ”starka ledare” som ”säger som det är” och som inte följer de gängse politiska spelreglerna. Det finns också flera skäl till att politiken inte har klarat av att leverera. På många sätt har globaliseringen och digitaliseringen gjort politiken mer maktlös men det är också så att politikerna på många sätt har försvårat för sig själva.

I Sverige har exempelvis blockpolitiken lagt en våt filt hand över politikens möjligheter och i USA - vars konstitution närmast förutsätter kompromisser och brett samarbete - har den politiska polariseringen närmast förlamat den federala nivån. Och följden blir att väljarna vänder sig till politiker som protesterar mot detta och visar att de vill göra något. Och många väljare tycker det är bättre att göra något – även om de inte gillar allt – än att uppenbarligen inte klara av att göra något.

I den politiska klassen efterfrågas det ofta ett lyssnande och modernt ledarskap och det är också vad många säger sig vilja ha. Men i valet mellan det och ledare som kan leverera föredrar många det senare. Det är ingen slump att politiker som varit tydliga ledare och som kunnat visa resultat ofta har vunnits väljarnas förtroende. Det var inte ödmjukheten som gjorde Göran Johansson (S) i Göteborg eller Göran Holm (M) i Vellinge folkkära, utan det var deras förmåga att visa att politiken gjorde skillnad. Samma sak ser vi i dag i socialdemokratiskt styrda kommuner som Kalmar och Sigtuna och borgerligt styrda kommuner som Markaryd. Tydligt ledarskap som visar att politiken fungerar och levererar gör skillnad.

Många har överdrivit behovet av tydliga konflikter för att begränsa olika populisters framgångar. Visst är det så att det är lättare för missnöjespartier att nå framgångar om ingen ser skillnad på höger och vänster. Men det som verkligen göder dessa partier är när politiken inte fungerar och levererar. Det finns inga skäl för vare sig borgerliga eller rödgröna partier att dölja att de tycker olika om mycket, men samtidigt har de goda skäl till att ibland kompromissa och försöka lösa problem tillsammans. Det är både rätt i sak och ett effektivt sätt att bevisa för väljarna att det politiska systemet faktiskt fungerar.

Carl Melin
Fil.dr i statsvetenskap, fd opinionsanalytiker, författare till Innerst inne: vad svenska folket egentligen tycker (Timbro förlag)

Carl Melin, Fil.dr i statsvetenskap, fd opinionsanalytiker, författare till Innerst inne: vad svenska folket egentligen tycker (Timbro förlag)

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News