Gymnasieskolan fostrar medborgare på olika sätt

När vi ser tillbaka på år 2016, ser vi flera oroväckande antidemokratiska tendenser i världen. Valet av Trump i USA och ökat stöd för populistiska partier i Europa visar att vi inte kan ta demokratin för given. Den svenska skolan har, enligt skollagen, som ett av sina uppdrag att ”främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare”. Om vi vill ha ett samhälle som bygger på frihet, jämställdhet och människors lika värde, måste skolans demokratiuppdrag få lika mycket uppmärksamhet som dess kunskapsuppdrag.

Under arbetet med min avhandling – Medborgarskapande på olika villkor – har jag följt två gymnasieklasser under deras första termin på en ny skola i Malmö. Jag analyserar elevernas medborgarskapande utifrån tre aspekter: självbild, skolkoder och syn på kunskap. En klass gick det studieförberedande samhällsvetenskapsprogrammet på en kommunal skola med gott rykte. Den andra klassen gick det individuella programmet (IV), som då erbjöds elever som saknade gymnasiebehörighet eftersom de inte hade godkänt betyg i svenska, matematik och engelska från grundskolan.

I samhällsklassen mötte jag ambitiösa elever, de flesta tjejer, som satsade på höga betyg i gymnasiet och som var mycket stolta över att ha kommit in på just denna skola. Samtidigt skämdes de när de upplevde att de inte kunde lika mycket som sina klasskamrater. Eleverna hade knäckt skolkoden och visste därför mycket väl hur de skulle bete sig för att framstå som elever som förtjänat högsta betyg. De satte sig väl synliga för läraren, mötte lärarens blick, låtsades anteckna och räckte upp handen – även om de inte kunde svaret på frågan. ”Allt i skolan är ju så. Alltså, man är ju inte så på riktigt, så som man uppför sig”, som en elev uttryckte sig.

Eleverna i samhällsklassen upplever att de själva har ansvaret för att skapa sig ett gott liv genom att arbeta hårt i skolan. Flera av tjejerna tar så stort ansvar i sin strävan att skapa ideala jag genom att träna på fritiden, hålla sig smala och studera flera timmar varje dag efter skolan att de mår dåligt. De kämpar med ångest, känslor av otillräcklighet och i vissa fall ätstörningar.

I samhällsklassen pratade lärarna ständigt om vikten av att kunna ”analysera” för att få höga betyg. För många av klassens elever var detta ett vant sätt att tänka. De hade redan i grundskolan övat sig i konsten att analysera och förstod därför vad lärarna menade. För dessa elever var det lättare att delta i den ständiga dialogen i klassrummet. Lärarna hade en presentation om lektionens tema – antikens Grekland, demokratins värden eller geografins historia – men de ställde också frågor till eleverna och besvarade frågor från dem. Små utvikningar kunde därmed göras, till kvinnoöverskott i dagens Kina och Indien, censur i medier eller kyrkans makt över världsbilden. Det blev därmed ett samtal i klassrummet, där läraren och eleverna tillsammans skapade den relevanta kunskapen utifrån lektionens tema.

Detta fokus på dialog dominerade även när samhällsklassen hade undervisning om demokrati. Eleverna förväntades ha egna åsikter i frågor om demokratins värden, publicering av fotografier på internet och svensk partiledardebatt. Eleverna bjöds därmed in att delta i ett samtal om samhällets demokratiska värderingar.

I IV-klassen mötte jag en heterogen grupp av elever. De flesta var killar och flera hade nyligen kommit till Sverige, men här fanns också elever som hade läst nio år i svensk grundskola. Eleverna skämdes för att gå IV-programmet och ville inte bli fotograferade i Malmös gemensamma skolkatalog. Det skulle vara alltför pinsamt om gamla klasskamrater kunde se i katalogen att de gick IV.

Samtidigt kunde IV-eleverna känna stolthet när de gjorde framsteg i skolämnena. En kille visade upp sitt matteprov för sina klasskamrater när han för första gången hade fått högt betyg. En tjej sa ”mitt liv började på den här skolan”, och berättade stolt att hon lärde sig mycket mer svenska och engelska nu när hon gick i en ny klass, där ingen retade henne.

Lärarna i IV-klassen pratade mycket med mig om att de ser som sin uppgift att lära eleverna skolkoden. Lärarna förmanar ständigt klassen om vikten av att komma i tid, att ha med sig penna och att vara tysta under lektionerna. För de elever som redan behärskar skolkoden blir det därmed mycket tid av väntan.

I IV-klassen var målet att eleverna skulle få gymnasiebehörighet och få godkänt i svenska, matematik och engelska. Mycket tid och möda lades på att förbereda eleverna för de nationella proven från nians årskurs i dessa ämnen. Eleverna tränade på ordförståelse i svenska, begreppsförståelse i matematik och hörförståelse i engelska. Kunskap handlade här om rätt och fel. Det var läraren som hade de rätta svaren, som kunde förklara hur det skulle vara.

När eleverna läste om Benny Boxare – en ungdomsserie om hur det är att växa upp i Rosengård – var det inte Bennys upplevelser av utanförskap som diskuterades, trots att flera av klassens elever bodde i Rosengård. Elevernas upplevelser och erfarenheter av Rosengård eller andra länder sågs inte som en tillgång i undervisningen.

På motsvarande sätt fick eleverna i IV-klassen lära sig att demokrati handlar om att förstå partiernas agendor inför riksdagsvalet och om att kunna återge denna information. De uppmanades att rösta i offentliga val, men inte att ifrågasätta eller att ha egna åsikter. Eleverna fick därmed lära sig att välja mellan eliter.

Framöver hoppas jag att den svenska skoldebatten inte bara ska handla om frågor om hur Sverige ska få bättre resultat i Pisa-undersökningar, utan också om det demokrati-fostrande och medborgarskapande uppdraget – och hur det ser ut i olika delar av dagens segregerade skola.

Hur kan vi skapa en rimlig arbetsmiljö i skolan även för ambitiösa elever på studieförberedande program? Hur kan vi tillsammans skapa en skola där även elever på dagens introduktionsprogram upplever att deras erfarenhet och kunskap har ett värde?

Varje elev borde ges möjlighet att delta i en process av medborgarskapande som innebär att de lär sig att analysera, ifrågasätta och bilda egna åsikter om den gemenskap de ingår i. Vårt samhälle behöver demokratiska medborgare.

Sofie Gustafsson, nydisputerad statsvetare, lektor vid institutionen för pedagogik & specialpedagogik, Göteborgs universitet