Gör krisberedskap till allmängods igen!

När jag växte upp på en lantgård i Jämtland under tidigt 1980-tal hände det ofta att strömmen plötsligt försvann. Ibland var den borta i flera dagar. Då det blev strömlöst var det min uppgift att tappa upp vatten i varje degbunke, kastrull och karott så länge det fanns tryck i ledningarna.

Min dotter lever i en helt annan tid och på många sätt i en annan värld, i en lägenhet i en stor stad där det mesta fungerar som det ska och utan avbrott. Hon har under sin livstid bara varit med om några få korta strömavbrott. Hennes största bekymmer med att en funktion – som hon utan förbehåll tar för given – plötsligt försvann riktades ingalunda mot hur vi skulle kunna släcka vår törst eller spola på toaletten, utan mot svårigheten med att titta på Netflix på en ”laddig” (hennes ord för strömlös) Ipad utan internet.

Forskningen visar att våra personliga uppfattningar om krisens natur, vilka krav den ställer på oss och hur vi väljer att förhålla oss till den och sedan väljer att agera, i mycket styrs av våra tidigare erfarenheter (självupplevda som återberättade). Men även av vårt förnuft, vår moral, vår tilltro till såväl expertråd som vår egen förmåga samt det sammanhang som vi för tillfället befinner oss i.

Urbanisering, tekniska framsteg och politisk stabilitet har medfört att dagens yngre generationer i stort saknar erfarenhet av samhällsstörningar. Den kunskap om hemberedskap som tidigare var ett livsnödvändigt inslag i vardagen och något av ett vedertaget allmängods har gått förlorad (glömts eller rationaliserat bort).

I en tid präglad av ökad politisk oro och hotande konsekvenser av klimatförändringen har regeringen beslutat att Sverige ska återuppta totalförsvarsplanering för kris och krig. Realiseringen av ambitioner om stärkt beredskap är en utmaning för hela samhället och kommer att kräva samverkan mellan många olika aktörer och nivåer.

Ur ett individperspektiv handlar krisberedskap ytterst om att tillgodose grundläggande behov för överlevnad. Som en frisk och vuxen medborgare i Sverige är du i huvudsak själv ansvarig för att ombesörja att dina grundläggande behov av vatten, livsmedel och värme tillfredsställs. Så även i kris.

Regeringen förväntar sig även att vi ska kunna hålla oss informerade om nuläget och kunna kommunicera med omvärlden när något inträffar, samt att vi ska kunna följa de råd och anvisningar som ges från myndigheter.

Undersökningar av det svenska folkets krisberedskap visar återkommande på en låg självskattad beredskapsförmåga. Många anger att de saknar erfarenhet från kriser och få anger att de har vidtagit förberedelser inför dem. Många anger att de inte skulle klara sig utan stöd från samhället mer än några få dagar.

Erfarenheter från inträffade händelser visar att det finns en utbredd okunskap om hur beredskapssystemet – dess aktörer, larmfunktioner och varningssystem – är tänkt att fungera. Många verkar omedvetna om att de själva har ett funktionellt ansvar för att klara sin egen situation, och det verkar finnas en utbredd övertro på offentliga aktörers förmåga ska bistå dem när allt plötsligt vänds ”upp och ned”.

Dagens unga vuxna – de som just nu fostrar nästa generation – tillhör dem som vuxit upp relativt förskonade från samhällsstörningar, och få av dem har gjort värnplikt. Det är således inte troligt att beredskapsfrågor står högt på deras uppfostringsagenda. Om dessa kunskaper inte återfinns naturligt nedärvda – hur ska vi då gå tillväga för att säkerställa att dagens och framtidens medborgare står rustade att möta förväntningarna om att vi alla ska vara vår egen räddare i nöden?

Det ska visserligen erkännas att staten under de senaste åren har gjort en del försök att (återigen) göra krisberedskapsfrågorna mer av allmängods. Exempelvis har statliga myndigheter producerat olika typer av informationsfilmer om strömavbrott, krislådor och kring funktionen på våra larm- och varningssystem. Staten har även delat ut broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” till landets alla hushåll. Under våren kunde vi i SVT:s serie ”Nedsläckt land” följa när deltagarna under tio dagar fick leva i strömlöst land med brist på mat, vatten och möjlighet att kommunicera med omvärlden.

Händelser som de senaste årens skogsbränder, såväl som sedelärande realitysåpor och massutskick på torr byråkratprosa, har onekligen fungerat som ögonöppnare för många och bidragit till att återuppväcka intresset för beredskapsfrågor. Jag tror dock att det även behövs andra typer av teoretiska, praktiska och repetitiva insatser.

På Mötesplats Samhällssäkerhet 2017 argumenterade jag för behovet och vikten av att stärka kommande vuxnas kris-litteracitet redan i grundskolan. Det finns stora samhällsvinster med att genom skolåren ge alla kunskaper och färdigheter som gör att de kan förvärva, förstå och använda relevant samhällsinformation och fatta beslut om lämpliga åtgärder för att värna om liv och hälsa – om och när en samhällsstörning uppstår.

Min tanke är att vi med små medel skulle kunna anlägga ett krisberedskapsperspektiv på ordinarie undervisning. Att satsa på utbildning av dagens unga skulle troligen vara ett stort steg framåt för stärkt krisberedskap i hela samhället.

Lek med tanken att låta eleverna på en samhällskunskapslektion leta efter krisinformation på myndigheters webbsidor och reflektera över hur samhällssystemet är tänkt att fungera under störda förhållanden. Låt eleverna jobba med enkla scenarion där de får tänka igenom hur de skulle påverkas av dem. Hur bör vi mentalt och materiellt rusta oss för att stå redo att skaffa mat och vatten, kunna hålla kontakt med familjen och nås av samhällsviktig information när mobilens batteri är slut?

En annan tanke är att låta packning av krislåda och matlagning på alternativ värmekälla vara en del av hemkunskapslektionen. Eller varför inte låta eleverna rena sjövatten till dricksvatten på kemilektionen? Vore det inte också lämpligt att på geografin studera en karta över lokaliseringen av kommunens trygghetspunkter och sedan, på utegympan, orientera till dem?

Kriser har ofta en dramatisk natur, och tankar kring vad den kan komma att innebära leder snabbt till en hyfsad synopsis till en dramatisk domedagsfilm. Således borde det finnas en och annan pedagogisk vinst med att låta en kris utgöra en intresseväckande inramning av ordinarie undervisning. Varför inte låta samhällsskydd och beredskap utgöra ett genomgående tema i skolan en gång per år, gärna i samband den nationella Krisberedskapsveckan?

I november är det återigen dags för Mötesplats Samhällssäkerhet. Då hoppas jag få höra mer om hur vi kan sätta krisberedskapsglasögon på en aningslös generation!

Anna Johansson, fil dr i folkhälsovetenskap, adjunkt i statsvetenskap och avdelningschef på Mälardalens högskola