Från klan till stat och vägen till identitetspolitiken

När man går tillbaka och läser Karl Marx och Friedrich Engels 1800-talsskrifter förstår man vilket starkt inflytande deras idéer fortfarande utövar. Inte minst i den samtida svenska debatten. Ur deras tänkande kan man härleda den identitetspolitik som, från lite olika utgångspunkter, fått ett starkt fäste i Sverige.

Få politiska ideologier har haft ett sådant globalt inflytande som kommunismen. Ändå är det nästan ingen som tycks känna till att Marx och Engels hämtade inspiration och modellen för sina teorier i den universella samhällsmodellen – klansamhället, men oftast kallad urkommunism eller primitiv kommunism.

Klansamhället är den organisation som alla samhällen en gång byggt på. Den lever dessutom kvar i en stor del av världen, i länder som exempelvis Syrien, Irak, Afghanistan, Libyen, Yemen, Albanien, Sudan. Det är också klansamhällen som föregått vår tids stat-samhällen.

Marx och Engels blev varse klansamhället genom en amerikansk jurist, Lewis H. Morgan (1818–1881), som intresserat sig för hur indianstammar var organiserade. Han bedrev antropologiska studier av blodsbandsbaserade samhällen och blev djupt fascinerad.

I klansamhället såg Morgan fröet och modellen till en annan och bättre värld. Han blev till och med upptagen av och en del av Iroke-stammen. I kritik mot den dåtida civilisationsframväxten med industrialisering och utnyttjande av arbetskraft skrev han boken Ancient Society, vilken Engels och Marx studerade.

Problemet, och förklaringen till att så få förstått att det är just klansamhället som står som modell för Marx och Engels i deras teoribygge, är att de i sina skrifter inte använder ordet klan utan ordet gens, ett för oss i dag gammalmodigt ord för just klan. I sina skrifter hyllar de klansamhället och beskriver det i ofattbart romantiserande termer. I Engels Familjen, privategendomens och statens ursprung säger han att det statslösa klansamhället är ”en underbar organisation”.

Detta förmoderna samhälle gör inte skillnad på människor, där är män och kvinnor jämlika ”… utan soldater, gendarmer och poliser, utan adel, kungar, ståthållare, prefekter eller domare, utan fängelser, utan processer,  går allt sin gilla gång. All tvist och strid avgörs av samtliga inblandade; gensen eller stammen eller de enskilda gentes sinsemellan”, menar Engels.

Vad är ett klansamhälle? Några av de mest tydliga karaktärsdragen i klansamhället är att det dels är egalitärt, utformat för att fungera utan någon formell politisk ledning, alltså utan stat. Varje grupp sköter sig själv utan känsla för ett större vi under en gemensam centralmakt.

I klansamhällets mest utpräglade form finns ingen enskild egendom. Allting delas av alla i släkten, men solidariteten stannar vid klangränsen. Autonoma individer är ett hot mot kollektivet varför en stark social kontrollapparat är inbyggd i systemet. Det är en av de mest grundläggande skillnaderna mot det liberala samhället som bygger på individuella fri- och rättigheter.

Utgångpunkten för Marx och Engels tänkande är att vår värld är orättvis. I den kommunistiska världsbilden ser man maktstrukturer överallt. Mänsklighetens historia är historien om förtryckare och förtryckta. Till och med den socialistiska staten är en förtryckare genom våldsmonopolet.

Staten uppstod som ett resultat av oförsonlig klasskamp men ska ses som en övergångskonstruktion. I det klasslösa samhället behövs ingen stat. I Marx och Engels framtida samhälle kommer orättvisor att planas ut och männi­skor förenas under ett stort universellt vi, en enda stor mänsklighetens klan.

Först måste dock roten till alla orättvisor, det liberala kapitalistiska systemet, där privatpersoner äger egendom och produktionsmedel, krossas. För det är ur privatägande som egenintresse uppstår. Och egenintresse är aldrig bra, menar Marx och Engels. På samma sätt som klansamhället existerar utan en stat kommer det klasslösa samhället alltså att göra staten helt överflödig.

Marx och Engels insåg att det ursprungliga klansamhället behövde uppgraderas. Framtidens samhälle skulle inte bygga på blodsband. När de förtryckta tar makten kommer en solidarisk gemenskap att växa fram, resonerade de.

Ett samhälle skulle skapas där ingen är förmer än någon annan, där hierarkier inte längre finns, inga nationalstater med geografiska gränser, inga skillnader och inget privat ägande. Precis som i klansamhällen kan man inte agera på egen hand utan måste förhandla med sina likar. Gemensamma värderingar ska säkerställa att alla enskilda individer underställs gruppens krav och behov.

Denna dröm har emellertid vare sig spontant eller via diktatur förverkligats. Underklassen har visat sig ointresserad av både klasskamp och en universell gemenskap. De flesta upplevde i vardagen att den liberala staten och dess våldsmonopol var en visserligen ofullkomlig konstruktion, men ändå mer välfungerande än andra samhällsmodeller.

Delar av dagens vittförgrenade vänster har inte accepterat detta. De har behållit den marxistiska maktanalysen; synen på historien som en ständig kamp mellan svaga och starka grupper och att roten till det onda är statens våldsmonopol och ett samhälle som bygger på kapitalistiska principer.

Men vad göra när konfliktlinjerna i dag inte går mellan arbetarklass och borgare? De förra har ju själva, de som lever i liberala samhällen, blivit priviligierade på ett sätt som saknar motstycke i historien. Man behövde därför andra grupper att utse till underordnade. I dag är det etniska minoriteter och kvinnor som är förtryckta och de måste befrias från det strukturella förtryck som den liberala staten utövar.

När de flesta tycker sig leva i ett demokratiskt och fritt samhälle, där medborgarna får skydd och har hyfsat rimliga möjligheter till ett gott liv, ser dessa delar av vänstern något annat – en skendemokrati. Så länge det inte finns ekonomisk demokrati, alltså klansamhällets kollektiva ägande av egendom och produktionsmedel, är demokrati bara en chimär.

Varje samhällelig orättvisa blottlägger det liberala samhällets brister. Om migranter har svårt att komma in på arbetsmarknaden är det strukturens fel och förklaras just med strukturell rasism. Om få kvinnor sitter i närings­livets styrelser visar det också det liberala samhällets brister och förklaras med patriarkala strukturer.

I denna analys ligger, liksom hos Marx och Engels, en grundläggande avsky mot den rådande samhällsordningen. Det är sannolikt därför som vi får bevittna TV-debatter där de medverkande totalt talar förbi varandra. Premisserna för en dialog existerar inte när parterna har olika verklighetsuppfattningar.

Märkligast av allt är att målet om lika rättigheter bytts ut mot olika rättigheter. I stället för ett samhälle på jämlik grund kämpar dagens vänster, på tvärs mot Marx och Engels ursprungstankar, för ett samhälle där olika identiteter som kön, etnicitet och ”ras” spelar avgörande roller. Sannolikt hade varken Marx eller Engels känt sig särskilt hemma i vår tids identitetsdebatter.

PER BRINKEMO Journalist och författare till Från klan till stat, om somaliskt samhälle och kultur

Per Brinkemo, Journalist och författare till Mellan klan och stat – somalier i  Sverige och Dumpad, om en övergiven somalisk pojke