Förtryck av muslimska kvinnor i Sverige nonchaleras

Utrikesminister Margot Wallström har fått utstå en del kritik för att hon vill föra en ”feministisk utrikespolitik”. Senast var det frågan om Saudiarabien där hon hånades i sociala och andra medier för att hon påpekat att det finns allvarliga problem med jämlikheten i landet.

Men egentligen intar Wallström en sympatisk hållning. Stora delar världen utanför Sverige präglas av djupgående patriarkala värderingar och brister i efterlevandet av de mänskliga rättigheterna.

Det finns poänger med att regeringen vill föra en feministisk utrikespolitik. Dilemmat ligger i att den, precis som svenska feminister i allmänhet, helt och hållet blundar för att ett mycket stort antal människor som invandrat till Sverige de senaste åren står för i stort sett samma patriarkala ideal som odlas i Saudiarabien. Globaliseringen har inneburit att stora grupper från Afrika och Mellanöstern i dag lever i Sverige.

Uttrycket ”det patriarkala samhället” har varit med i den offentliga debatten de senaste 30–40 åren. För feminister är det en överordnad princip som används för att förklara de politiska och sociala umbäranden kvinnor får utstå på grund av män.

Det finns nyanser feminister emellan när det gäller betydelsen av det här påstått strukturella problemet. Men i grund och botten är antagandet om ett manligt strukturellt förtryck djupt förankrat i tänkandet hos de flesta feminister. Tankefiguren utvecklades under mitten av 1900-talet för att komma till rätta med orättvisor i västerländska samhällen.

Det har dock hänt någonting på jämställdhetens område i västvärlden de senaste hundra åren. I dag är det svårt att på ett övertygande sätt argumentera för att svenska kvinnor är offer för ett patriarkalt förtryck på samma sätt som när kvinnor tidigare i historien verkligen var ”det andra könet”.

Kvinnor i Sverige är ekonomiskt oberoende av män, de kan ha sex för nöjes skull utan att vara gifta, de kan avfärda vad män säger, de kan utbilda sig till vad de vill, bo och leva som ensamstående utan att någon bryr sig. Dessa rättigheter är självklara för svenska kvinnor men långtifrån uppnådda för många kvinnor från Afrika och Mellanöstern.

Det patriarkala förtrycket i Sverige återfinns i dag i grupper som invandrat från islamiska samhällen i Afrika och Mellanöstern. World Value Surveys världskarta över värderingar är tydlig på den här punkten. I stort sett alla som invandrat till Sverige under de senaste åren har sitt ursprung i de delar av världen som domineras av kollektivistiska och patriarkala normer.

I det här avseendet spelar Sverige i en högre division jämfört med andra länder. Globalt sett är vårt land ett avvikande samhälle. Kampen för ökad jämställdhet borde sålunda vara inriktad mot att också reformera islamiska patriarkala strukturer inom Sveriges gränser. Det gäller för både den rödgröna regeringen och andra feminister.

Paradoxalt nog är det så att den svenska regeringen vill förändra patriarkala strukturer i andra delar av världen samtidigt som den i Sverige samarbetar med islamiska aktörer som aktivt förespråkar starkt patriarkala ideal. Regeringens samarbetspartner, Sveriges muslimska råd, har i två decennier påpekat att man bör göra skillnad på kvinnors och mäns sociala roller.

Rådet sammanfattar sin hållning på ett tydligt sätt: “Mannen är familjens överhuvud. Mannen skall utföra alla sysslor som sker utanför hemmet. Kvinnan har sina plikter inom hemmet. För rättvisans skull vill inte islam belasta kvinnan med att uppfostra barnen och sköta hushållet och dessutom yrkesarbeta, men detta betyder inte att kvinnan är förbjuden att lämna hemmet”.

Citatet är hämtat från skriften Att förstå islam som cirkulerat i den svenska offentligheten de senaste tjugo åren, en skrift som används för att informera svensktalande om islam.

Även om det finns muslimer som kritiserar påståenden av det här slaget så sammanfattar det hur ett stort antal muslimer uppfattar könsrollerna. Dessutom är innehållet i det närmaste identiskt med idéer som formulerats av Islamiska staten i propagandaskriften som ska locka kvinnor till kalifatet. IS säger att kvinnors liv ska begränsas till hemmet som de endast får lämna under särskilda omständigheter. ”När det gäller könens roller”, som IS formulerar det, ”så är det männen som ska jobba. Till kvinnorna säger vi: stanna i hemmet”.

Konsekvensen av att svenska regeringar, feminister och andra politiska aktivister väljer att förneka att islamiska värderingar är lika patriarkala här som där är att de nonchalerar förtryck av muslimska kvinnor i Sverige. Det visar sig, till exempel, i att det är officiellt accepterat att gifta sig enligt islamisk lag i Sverige. Runt om i landet finns ett flertal islamiska aktörer som förlänats vigselrätt enligt sharia.

Många svenska muslimer väljer att ingå äktenskap i enlighet med islams familjerättsliga lagar. I samband med det fogar kvinnorna in sig i en patriarkal struktur där de mer eller mindre ägs av sin make. Det är exempelvis mycket svårare för en muslimsk kvinna att skilja sig jämfört med mannen. Hon måste ha juridiskt giltiga skäl som avgörs av en islamisk domare. Mannen kan upprepa ”jag vill skilja mig” tre gånger så är saken klar.

Men, säger en del, lagen är lika för alla i Sverige. Muslimska kvinnor kan, i likhet med vilka andra svenska kvinnor som helst, gå till en svensk domstol och ordna det hela. Så enkelt är det emellertid inte. En muslimsk kvinna som vill bryta sig ur ett islamiskt äktenskap kan registrera skilsmässan i en civil domstol men om mannen nekar att gå med på en islamisk skilsmässa betraktas paret som fortsatt gifta i muslimers ögon.

Kvinnor som försätts i ”haltande äktenskap” av den här typen är förhindrade att inleda en ny relation eftersom det skulle ses som månggifte. Polygami är förbjudet för muslimska kvinnor, men enligt sharia tillåtet för män. Kvinnorna kan också få det svårt att besöka sitt ursprungsland eftersom risken finns att mannen ber en islamisk domstol i landet att kvarhålla henne mot hennes vilja.

En möjlig förklaring till att tjänstemän i Sverige blundar för islams patriarkala idéer kan vara tron att islam bara är en privatsak. Islamiska äktenskap bygger på ett religionsbegrepp som inte nödvändigtvis har att göra med den enskildes faktiska tro eller uppriktiga trosuppfattning. Strängt taget behöver inte muslimer som gifter sig enligt sharia tro på islam men i samband med att de väljer att underteckna äktenskapskontraktet dras de in i ett patriarkalt juridiskt system.

Det finns inga onda avsikter bakom dubbelmoralen i att vilja komma till rätta med patriarkala värderingar i andra länder och samtidigt blunda för problemet i Sverige. I bakgrunden finns vår tids stora gissel, rädslan för att bli anklagad för islamofobi eller rasism. Konsekvensen av att skydda sig själv mot sådana anklagelser är dock att man väljer att låta ett stort antal svenska medborgare lida under ett patriarkalt förtryck med islamiska förtecken.

Aje Carlbom Docent i socialantropologi; lärare i genus, kön och religionsfrågor, Malmö högskola.

Aje Carlbom, docent i socialantropologi, Malmö Högskola