Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Perspektiv

Förnekelsefasen är över, nu behövs alla goda krafter mot jihadismen

Det har funnits aktiva jihadistmiljöer i Sverige sedan 90-talet och Sverige har levererat såväl fotfolk som ideologiska ledare till flera islamistiska nätverk. Nu krävs att alla goda krafter överger förenklande positionering och i stället förenas i arbetet mot de radikala och våldsbejakande nätverken, skriver journalisten Magnus Sandelin, författare till boken Svenska IS-krigare: Från Al-Qaida till Jihadi cool.

Publicerad: 30 september 2016, 10:07

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FörorterIslamismTerrorismRadikalisering

De senaste åren har varit dramatiska vad gäller framgångarna för den globala jihadistiska terrorideologin i såväl Mellanöstern som i Europa och Sverige. För bara några år sedan, i november 2010, skrev Säkerhetspolisen i en lägesbeskrivning att ”radikalisering i våldsbejakande islamistiska miljöer förekommer i Sverige, men omfattningen bedöms vara begränsad”, och Säpo ansåg inte att det var ett prob­lem på samhällsnivå.

I dag är situationen helt annorlunda. Hundratals svenskar har rest för att ansluta till Islamiska staten och liknande grupper i Syrien och Irak och många av dem har återvänt. Propagandan på internet har vuxit enormt och vi har haft flera mycket allvarliga terrorattentat i Europa de senaste åren, genomförda av IS- eller al-Qaidaterrorister eller personer som inspirerats av ideologin. I vårt grannland Norge har åtal precis väckts mot en av den radikala miljöns främsta företrädare, Ubaydullah Hussain, för att ha rekryterat personer till Islamiska staten där. Även i Sverige har det pågått rekrytering, men hittills utan att ha lett till åtal.

Hotbilden i Sverige vad gäller terrorism har tidvis bedömts vara ”hög”. I dag är det få som inte förstår att det finns jihadistiska nätverk i Sverige och problemen de för med sig. För några år sedan däremot var vi inne i en förnekelsefas. Om man ska analysera vad som ligger bakom den snabba utvecklingen av radikala miljöer i Sverige så kan denna vägran att se problemet vara en viktig förklaring, som olyckligtvis också fördröjde handlingskraften.

Varningar och oro för våldsbejakande islamism, jihadism och radikalisering möttes ofta av skepsis och misstänksamhet när välmenande debattörer, akademiker och journalister blandade ihop varningarna med islamofobi. En rapport från Försvarshögskolan om radikalisering i Rosengård anklagades för att vara rasistisk. Uppgifter om att al-Shabaab rekryterade i Rinkeby ifrågasattes. Under ett par olika terrorrättegångar i Göteborg klarade flera reportrar inte av att identifiera extremismen hos de åtalade utan hävdade att de gripits på grund av att de var muslimer. I dag har ett par av dessa personer anslutit till Islamiska staten.

För mig som också bevakade rättegångarna påminde analyserna en hel del om sagan om ”kejsarens nya kläder”. Uppenbara uttryck för våldsbejakande sympatier hos de åtalade förbigicks eller slätades över i krönikor och kolumner. Säkerhetspolisen anklagades för att ha en islamofobisk agenda. Den här ganska utbredda inställningen bidrog sannolikt till att stora delar av civilsamhället, som annars tidigt hade kunnat bli en viktig kraft i arbetet mot våldsbejakande islamism, missade nätverken och rekryteringen i bland annat Göteborgs förorter.

Varningssignalerna för den radikalisering som vi sett i flera förortsområden har hörts länge. Händelseutvecklingen i Mellanöstern, och inte minst en massiv våg av skickligt producerad jihadistpropaganda, har fungerat som en katalysator. Vi har nu en boll i rullning som vi inte riktigt vet hur vi ska få stopp på, men en större medvetenhet kring den svenska jihadistiska miljön hade kunnat göra oss mer förberedda.

I Sverige har det funnits aktiva al-Qaidanätverk sedan början av 90-talet. Vid den tiden såg ledande aktivister Sverige som en fristad där de relativt ostört kunde bedriva stödverksamhet för terrorism. En av de ledande ideologerna inom al-Qaida, Abu Musab al-Suri, arbetade till exempel med ett nyhetsbrev för den algeriska terrorgruppen GIA och besökte regelbundet Sverige. Efter att brittisk polis slagit till mot nyhetsbrevets redaktion i London flyttades utgivningen till Stockholm.

Från Sverige bedrevs även finansiering och rekrytering till terrorverksamhet utomlands. Flera reste fram och tillbaka till al-Qaidas träningsläger i Afghanistan, bland annat det beryktade Khaldenlägret där flera av 11:e septemberterroristerna utbildades. Säkerhetspolisen hade naturligtvis kunskap om de här svenskarna, men det var först i och med terror­attentaten i USA 2001 som ideologin och det globala nätverket blev allmänt kända.

Invasionen av Irak 2003 bidrog till att ytterligare personer i Sverige radikaliserades och anslöt sig till det som var föregångaren till dagens IS, nämligen al-Qaidas organisation i landet, Islamiska staten i Irak. Från Sverige kom bland annat stockholmaren Mohammed Moummou, som efter några år avancerade till en av de högsta befattningarna inom terrororganisationen. Han dödades 2008 i en militär operation utförd av amerikanska soldater.

Mohammed Moummou är dock inte den ende terrorledare som Sverige har bidragit med. Under många år bodde Abdulkadir Mumin i Göteborgsförorten Hjällbo, och var verksam som imam vid en av stadens moskéer. Nyligen blev han klassad som en internationell terrorist av USA:s utrikesdepartement. Mumin har varit ledande inom den somaliska terrorgruppen al-Shabaab i flera år, men leder nu en utbrytargrupp som svurit trohet till Islamiska staten. Det finns fler liknande exempel på att personer från Sverige, som har funnits inom organisationens ledarskikt, har lockat radikaliserade personer härifrån att resa till Somalia för att ta till vapen i kampen för den globala jihadistiska terrorideologin.

Men i Sverige är vi tagna på sängen av tillväxten av jihadresenärer till Syrien. I dag förs en diskussion om orsaker och åtgärder som tyvärr påminner mer om ett skyttegravskrig än en äkta vilja att göra någonting åt problemet. Orsakerna till att unga människor låter sig övertygas om en våldsideologi är många och komplicerade, men i debatten får man lätt intrycket att det är ganska enkelt. Skiljelinjen brukar gå mellan dem som anför ideologin som huvudorsak och dem som pekar på samhälleliga faktorer, till exempel ”utanförskap”. En helhetssyn där flera faktorer kan samverka olika mycket för olika individer är inte så populärt för den som vill positionera sig.

En övervägande del av de radikaliserade personer som jag har stött på i mitt arbete har dock någon form av problembakgrund. Även om man inte alltid kan peka på ett verkligt utanförskap hos dem så upplevs det ofta så av individen själv. De tar till sig jihadistpropagandans budskap om att väst bedriver ett krig mot muslimer och islam, ett budskap som även förs fram och exploateras av radikala predikanter med många supportrar i Sverige.

Den oerhört svåra utmaningen för världen under lång tid framåt består i att hantera ett löst sammansatt nätverk av grupper och enskilda som bekänner sig till en ideologi som uppmanar till massmord på civila. Inte minst Sverige, med sin historia som bas för jihadistisk verksamhet och en nu snabbt växande jihadistmiljö, har en mycket stor och viktig uppgift i detta. I det arbetet måste alla goda krafter samarbeta.

Magnus Sandelin, journalist och författare till boken Svenska IS-krigare: Från Al-Qaida till Jihadi cool (Fri Tanke förlag).

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev