Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Perspektiv

Fler pappamånader främjar jämställdheten

Att via politiska reformer forcera pappors uttag av mer föräldrapenning kan leda till fler skilsmässor i vissa grupper. Men det är likväl rätt om man vill bryta normer, förändra könsroller och förbättra kvinnors karriärmöjligheter. Det visar forskarna Arizo Karimi och Daniel Avdic som har studerat de oavsedda effekterna av pappamånadsreformerna 1995 och 2002.

Publicerad: 24 mars 2017, 09:56

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Jämställdhet

Åttonde mars kom och gick. Bland de många frågor som dryftades under dagen fanns förstås också kvinnors position på arbetsmarknaden – en fråga som förtjänar uppmärksamhet fler dagar på året.

Svenska kvinnors ställning på arbetsmarknaden har stärkts markant sedan 1970-talet, men den svenska arbetsmarknaden kan ändå inte anses vara jämställd. Skillnaderna tar sig uttryck i dels löner och inkomster, dels i representationen på ledande befattningar. En stor del av inkomstskillnaderna uppstår i samband med barnafödande, eftersom kvinnor i genomsnitt tar det största ansvaret för att vara hemma med barnen när de är små.

Föräldraförsäkringen är därför ett nyckelverktyg för att främja jämställdhet både i arbetslivet och hemma. Familjepolitik som ger kvinnor starka incitament att delta i arbets­livet – i synnerhet föräldrapenning baserad på inkomst – och anställningsskyddad föräldraledighet, är ett effektivt verktyg för att åstadkomma ett högt kvinnligt arbetskraftsdeltagande i kombination med ett högt barna­födande.

Men en alltför generös föräldraförsäkring kan också bidra till bestående könsskillnader på arbetsmarknaden. Ur ett internationellt perspektiv är den svenska föräldraförsäkringen mycket generös, och uppmuntrar framför­ allt mammor till långa perioder av ledighet. Det svenska systemet är också närmast unikt i det att det ger föräldrar rätt till anställningsskyddad arbetstidsförkortning fram till att barnet är i skolåldern, vilket uppmuntrar till deltid under en betydande del av mammors yrkesverksamma liv.

Denna flexibilitet och generositet i kombination med att kvinnor tar huvud­ansvaret för omsorgen av barnen skapar utrymme för ”statistisk diskriminering” – det vill säga att arbetsgivare förväntar sig längre frånvaro från arbetet samt önskemål om nedsatt arbetstid från kvinnor. Denna förväntan kan leda till sämre karriärmöjligheter för kvinnor. En generös familjepolitik kan alltså skapa ett glastak för kvinnor i karriären. Forskning visar att länder med mer generös familjepolitik har ett högre kvinnligt arbetskraftsdeltagande, men tenderar även att ha ett större könslönegap i toppen av inkomstfördelningen jämfört med länder med en mindre utbyggd försäkring.

Det mest uppenbara sättet att jämna ut ansvaret för omsorgen av barn och därmed främja kvinnors karriärmöjligheter är att ge pappor rätt till föräldrapenning. Så är det inte överallt – i många länder tillfaller rätten till ledig­het och föräldrapenning endast kvinnor. I Sverige har mammor och pappor dock haft lika rätt till föräldrapenning sedan 1974, men kvinnor står ändå för tre fjärdedelar av det totala uttaget. Precis som de övriga nordiska länderna förutom Danmark har vi i Sverige i stället infört reserverade månader i föräldra­penningen, eller kvoterade pappamånader. Den första infördes för föräldrar till barn födda 1995 och senare, och den andra reserverade månaden gällde föräldrar till barn födda 2002 och senare.

Vår forskning visar att implementeringen av pappamånader 1995 och 2002 ökade pappors uttag av föräldrapenning. Vi visar dock att mammornas arbetsutbud inte ökade i motsvarande utsträckning. Tvärtom så tycks mammor kompensera – i direkt proportion – för den tid pappor är hemma med barnen genom ökad obetald ledighet. Detta tyder på att det råder starka normer kring arbetsuppdelningen i hemmet som är svåra att rucka på. Denna tolkning förstärks av att det kompenserande beteendet hos mammor endast återfinns i grupper som befinner sig i den lägre delen av inkomstfördelningen. I denna grupp ökade också sannolikheten för separa­tion som ett resultat av införandet av pappa­månaden år 1995. Den höjda skilsmässo- ­eller separationsrisken förklaras sannolikt av en kombination av att pappamånaden ökade konflikterna om rollfördelningen i hemmet och minskade hushållets totala inkomst genom att mammor tog ut mer obetald ledighet, vilket kan innebära en ökad stress och därmed fler konflikter.

Betyder de här resultaten att man inte borde införa fler pappamånader eller helt individualisera föräldrapenningen? Vårt svar på den frågan är nej, av följande skäl:

Den ökade risken för separation är framför allt ett påskyndande av separationer som förmodligen ändå skulle ha uppstått, snarare än att pappamånaden gav upphov till ”extra” skilsmässor som inte hade blivit av i avsaknad av kvotering. Trots detta säger resultaten något om hur pass starka normer kring rollfördelning är, i synnerhet resultaten om mammors kompenserande beteende.

Den andra pappamånaden, som infördes år 2002, hade ingen effekt på risken för skilsmässa bland de par som påverkades. Detta kan sannolikt förklaras av en kombination av två saker. Den första är att papporna i denna grupp redan hade erfarenheter av att ta ut pappaledighet på grund av den redan existerande pappa­månaden. Den andra är att denna pappa­månad infördes i kombination med att föräldrapenningen byggdes ut med en månad, som framför allt utnyttjades av mammor. Denna reform uppvisar därför inga eller små effekter på mammors kompenserande beteende i termer av obetald ledighet, och därmed en mindre negativ effekt på hushållets totala inkomst. Mot bakgrund av dessa resultat är det sannolikt att ytterligare kvoterade månader i föräldrapenningen kommer att ha mindre effekt på familjens sammansättning och sammanhållning.

Även om pappamånaderna på kort sikt inte tycks ha någon effekt på arbetsuppdelningen bland de par som berördes av reformen kan de på sikt ha betydelse för arbetsgivarnas förväntningar på mammors respektive pappors ledighetslängd. Om pappor förväntas ta allt större del i omsorg om barnen när de är små finns helt enkelt mindre anledning att behandla i övrigt likvärdiga anställda olika beroende på kön.

Det faktum att familjer anser sig ha råd med att den ena parten ökar sin obetalda ledighet tyder på att föräldraförsäkringen är så pass generös att en relativt låg pappaledighetskvot inte påverkar den uppdelningen av tid hemma med barn särskilt påtagligt. Om syftet är att få till en mer jämn uppdelning av föräldra­penningsuttaget – och därigenom förbättra kvinnors karriärmöjligheter – måste man sannolikt öka pappaledighetskvoten till den gräns där familjer inte längre tycker det är värt den ekonomiska förlusten att upprätthålla en ojämn fördelning av uttaget.

Sammantaget tyder vår forskning på att det finns ett visst motstånd mot förändrade könsroller, både bland mammor och bland pappor. Det finns en potentiell målkonflikt mellan kort- och långsiktiga effekter av familjepolitik när det gäller normer. Att sannolikheten för skilsmässa ökar när pappor på grund av politiska reformer drivs att ta ut mer föräldrapenning säger något om att det kostar att bryta mot normer, men säger också att dessa på sikt kan förändras av familjepolitiken.

Arizo Karimi, fil. dr, Nationalekonomiska ­institutionen, Uppsala universitet

Daniel Avdic, fil. dr, Nationalekonomiska institutionen, Universität Duisburg-Essen

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Jämställdhet

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev