Energin, miljön, välfärden - triangeldrama utan slut

När den svenska kärnkraften utvecklades på 1960-talet skedde det i bred politisk enighet. Kärnkraften sågs som den enda möjligheten att lösa den konflikt mellan miljö och energiproduktion som växt sig allt starkare, i takt med att allt fler vattenfall torrlades och i takt med att vattenmagasinen bredde ut sig över allt större områden. 1970 motionerade exempelvis den centerpartistiske riksdagsmannen Torsten Bengtson om “en planmässig och successiv utbyggnad av kärnkraftverk längs Norrlandskusten”.

De stora prishöjningarna på olja orsakade 1973 en kris i världsekonomin och det stod klart att Sveriges stora import av fossila bränslen innebar en stor risk för landets ekonomi. Försurande nedfall från kol- och oljeeldade kraftverk, främst utomlands, hotade svenska skogar och insjöar. Det ledde till beslut om en snabb utbyggnad av kärnkraften.

Samtidigt började miljörörelsen ifrågasätta kärnkraften. Kärnkraftens ursprung i kärnvapenteknik lyftes fram och riskerna för de oöverskådliga följderna av kärnkraftshaverier betonades. Centerns inställning till kärnkraften svängde sedan 180 grader då den nye partiledaren Thorbjörn Fälldin övertygades om kärnkraftens farlighet.

Centerpartiet blev största borgerliga parti och ledde borgerligheten till valseger 1976. Glädjen blev dock kortvarig, eftersom kärnkraften visade sig ha stor sprängkraft även i politiken. 1978 sprack den borgerliga regeringen på kärnkraftfrågan och folkpartiet tog tillfälligt över regerandet fram till valet 1979.

Centern hade dock satt fokus på kärnkraftens avfallsproblem, och tvingade kärnkraftindustrin att ta fram en lösning. Lösningen blev ett avtal med franska Cogema om upparbetning av Sveriges använda kärnbränsle. Det var ett avtal som upprörde mer än det lugnade, eftersom upparbetning avskiljer plutonium och uran av kärnvapenkvalitet.

Det socialdemokratiska partiet åsåg den borgerliga splittringen med visst välbehag, samtidigt som kärnkraften hotade enigheten även inom socialdemokratin. När kärnkraftverket i Harrisburg i USA havererade 1979, sex månader före det svenska valet, framstod fortsatt kärnkraftutbyggnad som politiskt omöjlig. Olof Palme utlovade snabbt en folkomröstning om kärnkraften för att undvika en splittring inom socialdemokratin inför valet i september det året.

LÄS MER: ”Ekonomin och säkerheten talar emot kärnkraften”  och ”Förnybar energi har framtiden för sig”. 

Efter valet beslutade riksdagen om den folkomröstning som legat till grund för svensk energipolitik sedan 1980. Väljarna fick tre alternativ att välja mellan, där alla alternativ innebar en avveckling av den svenska kärnkraften, men i olika takt.

Efter folkomröstningen inledde energiminister Birgitta Dahl (S) en energipolitik som inte bara skulle avveckla kärnkraften utan även det återstående beroendet av importerad olja. Sparande skulle minska behovet av energi. Biobränslen, sol och vind skulle ersätta kärnkraften. All kärnkraftsforskning förbjöds, utom forskning om avfallshantering. Avfallet skulle nu långtidsförvaras utan föregående upparbetning.

Delar av denna politik har varit mycket lyckosamma. Värmepumpar och utbyggnad av biobränsleeldade fjärrvärme- och kraftvärmeverk har gjort att Sverige inte längre importerar fossila bränslen för uppvärmning. De biobränsleeldade kraftvärmeverken ger också betydande tillskott till elproduktionen under den kalla årstiden.

Effektivisering har lett till att Sveriges elförbrukning i stort sett varit konstant de senaste 20 åren, trots en enorm ökning av industriproduktion och bostadsytor.

Satsningen på så kallad alternativ energiproduktion har dock stött på stora problem. Riksdagen hade beslutat att alla kärnkraftverk skulle avvecklas efter 25 års drift eller senast 2010. Men när 2010 närmade sig, stod det klart att det enda alternativet till fortsatt kärnkraftsdrift var fossileldade kraftverk.

Kärnkraftverket i Barsebäck avvecklades dock efter påtryckningar från Danmark. Men genom att öka effekten i andra kärnkraftverk klarades avvecklingen av Barsebäck utan att kärnkraftens andel i svensk energiproduktion minskade.

De alternativ som många tror skulle kunna göra Sverige oberoende av både kärnkraft och fossila bränslen har nu prövats mot verkligheten ett antal år. Varken biobränslen för fordon eller den alternativa elproduktionen har bestått detta prov. Den etanol som skulle ersätta bensin visade sig dra mer fossil energi i framställning än den ersatte. Och vindkraften visar sig bara producera el då det redan finns överkapacitet.

Elproduktion är unik i ett viktigt avseende; produktion och konsumtion måste vara i balans i varje ögonblick, eftersom det inte finns någon teknik för storskalig lagring av elenergi. Det mest miljövänliga sättet att lagra energi är att lagra den i form av lägesenergi i vattenmagasin.

För att klara balansen i elnätet när vinden mojnar, hålls lika mycket vattenkrafteffekt i reserv som finns installerad i form av vindkraft. Det minskar dock vattenkraftens produktionsförmåga, och miljömässigt ger ett sådant system därför ingen vinst.

Alternativet är att bygga gasturbiner och oljeeldade kraftverk som kan snabbstartas när vinden mojnar. Det är ett alternativ som orsakar stora utsläpp av växthusgaser.

Eftersom vindkraft inte kan styras, utan bara producerar el när det blåser, står det klart för allt fler att den inte kan ersätta kärnkraften. När Sveriges behov av el är som störst – när det är kallt och mörkt – producerar sol och vind ingen el.

Övriga tider på året har Sverige överkapacitet för elproduktion. Den sol- och vind­energi som produceras i Sverige säljs därför till kontinenten till mycket låga priser. Det förändras inte om kärnkraften ersätts med annan elproduktion.

Den energikommission som nu tillsatts har bara två realistiska alternativ att välja mellan för att klara elförsörjningen på sikt: att ersätta dagens reaktorer med nya, moderna och säkrare reaktorer eller med fossileldade kraftverk.

Oavsett vilket alternativ som väljs kan ett system som ersätter dagens kärnkraftverk inte vara i drift före 2035. Även om det är möjligt att det finns ny och bättre teknik att tillgå om 20 år, måste man redan nu fatta beslut baserade på dagens teknik. De svenska kärnkraftverken har uppnått en ålder då man kan befara att haveririsken ökar eller underhållskostnaderna blir ohållbara.

Energiproduktionen från en enda reaktor motsvarar i stort sett vattenkraftproduktionen i en norrländsk älv. Det ger ett begrepp om vilken effekt och energi som måste ersättas. Om det inte finns ersättningskraft att tillgå måste planerade elavbrott användas för att inte elnätet ska bryta samman när elbehovet är stort. Ett sådant elsystem är det få som kan acceptera.

Stabil, styrbar, säker och ekonomiskt rimlig energiförsörjning är en grundpelare för den svenska ekonomin. Sprickor i den pelaren gör att hela samhällsbygget riskerar att rasa samman.

PER ÅHLSTRÖM Författare, journalist och f d chefredaktör för Metallarbetaren och Nya Norrland (S).

Per Ahlström, författare och debattör, f d chefredaktör