Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Perspektiv

En kraftfull anklagelseakt mot dagens demokrati 

Diagnosen postdemokrati hörs allt oftare och nu väcks idéer om ett mer ”verklighets­anpassat” styrelseskick. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren orienterar sig bland hobbitar och huliganer i Jason Brennans bok ”Efter demokratin”.

Publicerad: 1 juni 2017, 09:25

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Illustration: Robert Hilmersson


Ämnen i artikeln:

Politik

Demokratins seger under 1900-talet skapade ett bedrägligt lugn. Kritikerna tystnade. Demokratins försvarare kunde sova segrarens trygga sömn. Men nu väcks de med beskedet att Hannibal står vid portarna. Demokratin är nämligen på dekis.

Denna demokratins skymningstid betecknas som putinism, orbanism, trumpism och demokratur. Diagnosen postdemokrati och illiberal demokrati förekommer. Väljarna dårstämplas när de röstar på Le Pen och ­Bre­xit. Populistiska rörelser slår klorna i statsapparaten och börjar försiktigt moderera de institutioner som är tänkta att vårda demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter. 
Demokratin är således inte på väg att försvinna, men väl att omvandlas. Vi ser dragen av en auktoritär demokrati växa fram, med folkligt stöd för ledare som pekar med hela handen.

Därför är det ett tecken i tiden att Timbro ger ut Jason Brennans bok ”Efter demokratin. Argument för ett nytt styrelseskick”. Den är en kraftfull anklagelseakt mot den demokrati som vi lärt känna – och en plädering för en annan ordning, fortfarande demokratisk, men mer anpassad efter verkligheten och fram­för allt byggd för att främja saklighet och kunskap. Demokratin bör bli ”epistokratisk”, anser Brennan, och menar här en ordning där kunskaper premieras framför okunniga väljares flockbeteende. Det är givetvis minerad mark som förlaget Timbro ger sig ut på. Det framgår om inte annat av att boktiteln är en smula justerad. ”Efter demokratin” är en mellanmjölks­variant av originaltiteln ”Against democracy”…

Brennans argumentation är i korthet följande: Demokratin är inget bra styrelseskick, ­eftersom den leder fram till dåliga beslut. Demokratin fördärvar människors karaktär när de engagerar sig politiskt. Och det finns rimliga alternativ som bygger på sakkunskap och rimliga avvägningar, inte dogmatism och intriger.

Brennan visar att väljarna är obildade och saknar sakkunskaper som borde vara rimliga för den som har rösträtt. Visst känner vi igen mycket av detta från tv-inslag där elaka journalister ställer kunskapsfrågor till amerikanska väljare som visar att de inte har en susning om hur världen är beskaffad. Dessa ignoranter benämner Brennan ”hobbitar”. De är apatiska, liknöjda och okunniga och håller sig lyckligt ovetande om de stora skeendena.

Den andra medborgargruppen kallar Brennan för ”huliganerna”. De kan jämföras med idrottssupportrar som håller på sitt lag oavsett vad som är fakta. Mitt parti har alltid rätt!
Den tredje gruppen samhällsmedborgare är vulcanerna. De prövar argument och är beredda att väga samman information till en ståndpunkt. De lyssnar på sakskäl, kalkylerar sina ställningstaganden utifrån det allmänna bästa. Fakta kan få dem att ändra sig.

Brennan menar att demokratin inte blir bättre av att de ignoranta hobbitarna mobiliseras politiskt. Det leder bara fram till att de faller i huliganernas händer. De godtrogna vulcanerna blir utmanövrerade.

Alla som gett sig in i organiserade sammanhang känner igen dessa tre typer. Vare sig det handlar om föreningar, partier eller för den delen företag, finns ibland bråkstakarna som polariserar debatten, och utnyttjar lättmanövrerade personers flockbeteende för att förvandla de sansade och eftertänksamma till ensamma och övergivna.

Boken har också andra invändningar mot mycket av den söndagsskoleaktiga tro på demokratins förträfflighet som vi tar för given. Brennan blir stundom lite sofistisk och docerande, men kärnan i hans kritik mot den rådande ­demokratiska ordningen går ut på att den inte är de bästas utan de sämstas välde. Därför krävs, menar han, ett system som lyfter fram de kunskapsbaserade besluten. Någon form av saklig prövning av folk med förståndiga insikter.

Visst får vi hålla med Brennan om att det är ett problem att folk tenderar att lyssna på sådant som stärker deras redan intagna posit­ioner, att vi alla ibland sovrar fakta för att visa att vi har rätt, att vi har en ”konfirmationsbias” i vårt förhållningssätt. Detta är egentligen inget nytt. Att algoritmerna och vår egen samtida narcissistiska längtan efter bekräftelse (”likes”) har skapat en digital tribalism har möjligtvis förstärkt tendensen. Men ”filterbubblor” har alltid funnits. Vi som lyssnat på partiledardebatter ­sedan 1960-talet vet att faktaresistens är en ­biverkning av allt politiskt engagemang.

Hur ska vi då, som goda demokrater och medborgare som strävar efter en viss grad av anständig PK-stämpel, bemöta Brennan?

Den första möjligheten är att utmåla honom som ett resultat av att demokratin medvetet har rustats ner.

Demokratins företrädare svek sina ideal på 1980-talet. Då började nedmonteringen och avpolitiseringen av staten. Reformivern sattes på undantag, välfärdssystemet privatiserades, professionernas kompetens påtvingades valfrihet, teknokratiskt New Public Management och budgetrestriktioner.

Teknologerna krattade manegen för populister – som nu mobiliserat övergivna människor för att kunna slå klorna i staten och valla in oss i en nyfascistisk ordning. Det som behövs för att rädda demokratin är att återgå till den aktiva politiken, driva ut månglarna och teknokraterna ur det demokratiska templet. Demokratin måste bli mer militant.

Vi kan också avvisa Brennans enkelriktade USA-perspektiv. I Sverige har vi ett annat system!

Vi har konsensus om att sträva efter en utvidgad demokratisk anda, det amerikanska systemet är konstruerat för att människor ska sköta sig själv och sin lilla värld. 
Vi uppmuntrar till att gå och rösta, amerikanerna försvårar. Vi har folkbildning och folkrörelser sammanvävda med den nationella demokratin; de har ett korrupt politiskt system upphandlat av Big Business. Vi ser i svenska valundersökningar att väljarna är kunniga och engagerade som uppdaterar sina medborgerliga förmågor i valrörelserna. Det höga valdeltagandet är ett kvitto på att detta fungerar bra. Hos oss är hobbitarna endast ett fåtal, folk är i stället mer vulcaner än huliganer.

Han har en poäng, men…

Samtidigt får vi erkänna att även våra politiska aktivister kan ådra sig en sofistikerad ”kognitiv bias”. ”Partism” är en tänkbar diagnos. Engagemang i ett politiskt parti riskerar huvudkrympning. Vår statsminister har exempelvis hävdat att ”blockpolitik är fördummande”.

Det skulle nog Brennan hålla med om. Politiskt engagemang leder fram till huliganism om det skapar dogmatiska grupperingar som vägrar ta itu med faktiska problem och åtgärda det som borde åtgärdas. Typ ny region­indelning, skattesystem och integration…

Detta är en pragmatisk argumentations­linje som ger en annan invändning mot Brennans alternativ för att befrämja kunskaps­baserade beslut. Visst, kan vi säga, det är möjligt att han har rätt. Men vi dumpar inte en ordning utan att först ha sett att alternativet inte suger. Vi vet vad vi har, men vi vet inte vad vi får. Och om vi nu ska göra något i saklig riktning – borde inte landets kommunalråd få vara prövningsnämnd för riksdag och regering?

Stig-Björn Ljunggren, statsvetare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Politik

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News