Elevhälsan – från bärgning till halkbekämpning

Ingen vill att en elev ska svikta i sin självtillit. Alla vill att eleverna ska nå kunskapsmålen. Forskning visar ett självklart samband mellan en elevs inre balans och möjligheter till lärande. (”Vägledning för elevhälsa”, Skolverket och Socialstyrelsen 2016, s 13f) Frågan är då varför elevhälsan fortsätter att vara bärgningsbilen som drar upp elever ur diket, i stället för att halkbekämpa så att de inte hamnar där?

Särskilt när skollagens uppdrag till elevhälsan är just att ge eleverna fotfäste i stället för att agera först när de glidit i diket. ”Elevhälsan ska främst vara förebyggande och hälsofrämjande. Elevernas utveckling mot utbildningens mål ska stödjas.” (2 kap 25§). Enligt förarbetet till skollagen har ”elevhälsan ett särskilt ansvar att undanröja hinder för varje enskild elevs lärande och utveckling”.

”Elevhälsans arbete i de granskade skolorna motsvarar inte elevernas behov.” Det var Skolinspektionens slutsats efter granskning av slumpvis utvalda högstadieskolor för fem år sedan. Och förmodligen skulle, utifrån mina erfarenheter av kommunala skolorganisationers rutiner, en ny granskning i dag ge samma bild.

Grundorsaken kan sökas i ett styrsystem för skolverksamhet nationellt och inom kommuner där varje ansvarsnivå, även elevhälsan, snurrar kring sin egen axel. Det innebär att varje information från annan ansvarsnivå tolkas och hanteras utifrån den mottagandes bild. Vilket medverkar till att inget händer, trots att mycket görs på varje nivå.

De rutiner som blivit vanliga i en kommun ses ofta som det normala. Och blir bestående, då skolorganisation, ledning och bemanning är konstruerade efter denna normalitet. Rutinerna blir därmed så befästa och tunga att de kan ses som organisationens bojsten. Rutiner som vid varje förändringsförsök gör att bojen, när inspektionen eller statsbidragens projektpengar är slut, sakta återgår till ursprungsläget.

Hur ska då skollagens krav på elevhälsan få genomslag i praktiken?

Ja, enklast vore om Skolverket uppmärksammade kommunfullmäktige, som ytterst huvudmannaansvarig i kommunen, på dess ansvar att se till att skollagen följs och kan följas i kommunen. Och samordnade detta med Skolinspektionens muskler att lägga vite om situationen är oförändrad vid nästa granskning. Men så enkelt är det inte. Även skolmyndigheterna är fast i sina rutiner, trots effekten sett till likvärdighet och lärande kan ifrågasättas.

Det är inte så att en övergång till skollagens uppdrag för elevhälsan handlar om resurser. Tvärtom minskar belastningen på skol- och socialbudget. I stället handlar det om insikt. Den att skollagens uppdrag ger bättre effekt för elevens lärande än den nuvarande ordningen. Ett särskilt insiktsansvar ligger på kommunens skolchef, som just har skollagens ansvar att ”tillse att de föreskrifter som gäller för utbildningen följs.” (2 kap 8§)

Och det är inte så svårt. Det handlar om att elevhälsan, i enlighet med skollagens uppdrag, ska få avstamp för att kunna ”undanröja hinder för varje enskild elevs lärande och utveckling.” Det vill säga börja halkbekämpa. Följande tre insatser kan ge det avstamp som behövs.

1. Elevhälsan är med från början.

Det finns fyra sätt att hantera elevhälsan på ledningsnivå. Tre fel och ett rätt.

Ett är att förvaltningsledningen utifrån sin bedömning av situationen sedan tilldelar elevhälsan enskilda brandsläckande uppdrag att åtgärda. Ett symptomfokus som blir ett evigt sisyfosarbete.

Ett annat är att elevhälsan kommer in när andra instanser har försökt hantera situationen, men inte klarat det. Att hantera situationer när byggnader är övertända blir ofta ett omöjligt uppdrag även för elevhälsan.

Ett tredje är att situationen hanteras från två håll, oberoende av varandra. Förvaltningsledning eller rektor hanterar från ett håll och elevhälsans personal från ett annat. Med olika synsätt och därmed olika hantering bidrar detta till förvirring och inbördes irritation. Till gagn för ingen.

Det fjärde sättet, det som fungerar, är att elevhälsan är med från början i förvaltningsledningens analys av läget. Det innebär att elevhälsans chef tar del av underlag och lyfter in elevhälsans kompetenser för att förstärka analys och inriktning av planerade insatser. Detta sätt ger elevhälsan de befogenheter den behöver, men inte har av sig själv. Genom att medverka i förvaltningsledningens strategiska arbete får elevhälsan då möjlighet att ta initiativ till insatser som utgår från elevens situation i sin lärandemiljö, inte vänta på att rektor eller lärare avropar dess insats.

2. Elevhälsan utför inte det systematiska kvalitetsarbetet, men använder det.

Det finns kommuner som ser som elevhälsans uppgift att göra uppföljningar av elevernas situation i skolan, till och med systematiska kvalitetsarbeten. Detta är förmodat gott och visar utåt på att elevhälsan agerar. Men det är en återvändsgränd. Det innebär att elevhälsan utför huvudmannens uppgift och därmed ofta får dess ansvar i sitt eget knä. Ett ansvar som man inte har makt eller möjlighet att omsätta i den förändring som då ofta behövs.

Elevhälsan ska inte utföra det systematiska kvalitetsarbetet men ta del av, analysera och utgå från dess bild i sitt agerande. Detta för att få kunskap om vad som hindrar elevernas lärande och utveckling. För att kunna agera ska elevhälsan då kräva att det systematiska kvalitetsarbetets bild inte ges i aggregerade medelvärden, utan från elevernas egna beskrivningar av var och hur de upplever hinder för sin trygghet, sitt lärande och sin delaktighet, det vill säga de tre huvudmålen i läroplanerna.

3. Elevhälsan följer upp sin betydelse i praktiken.

Lika vanligt som att elevhälsan gör uppföljningar av elevernas situation, lika ovanligt är det att elevhälsan följer upp sin egen betydelse för eleverna och säkrar sin egen kompetens. Detta är i elevhälsans eget intresse. Dels för att kunna förstärka sin organisation, dels för att ha tolkningsföreträde framför andra bilder som ofta florerar av elevhälsans insatser i andra delar av förvaltningen.

Det finns två inriktningar i en sådan uppföljning. Båda har utgångspunkter i elevens egen upplevelse av elevhälsans betydelse.

Den ena är att ställa frågor till varje elev om elevhälsans effekt i praktiken, alltså om stödet från kurator, skolsköterska, skolpsykolog eller specialpsykolog gav avsedd hjälp eller inte. Den andra är att via elevens egna beskrivningar successivt följa effekten i praktiken av elevhälsans förebyggande och hälsofrämjande insatser i lärsituationen.

Dessa tre steg ger elevhälsan det avstamp, den status och kompetens som behövs för att ”främst vara förebyggande och hälsofrämjande” genom att ”undanröja hinder för varje enskild elevs lärande och utveckling.” Det vill säga övergå från sekundär stödfunktion till primär förstärkningsfunktion.