Den som har något att förlora är inte fri

Det har att göra med avgångsvederlaget. Jag insåg ju att det var kört. Men skulle jag få några pengar så gällde det att få sparken. Det är klart att jag tjänar bra med pengar. Jag bor i en villa i Bromma och har ett trevligt sommarställe. Men jag har ingen stor personlig förmögenhet. Inte så mycket pengar att jag kan bränna alla broar.

Citatet ovan är Industrivärdens tidigare vd Anders Nyréns. Jag har aldrig träffat honom. Jag har heller aldrig pratat med honom. Den här texten handlar egentligen inte om honom. Men jag slås av att hans resonemang är allmängiltigt. Lika relevant i offentlig sektor som i privat. Och lika relevant för den med hög lön som för den med låg.

Det är få människor som har personliga förmögenheter på den nivå som Nyrén beskriver. Samtidigt ökar dessa få människors andel av den samlade förmögenheten. SNS konjunkturråd konstaterade i mitten av januari att de rikaste 40 familjerna äger 6 procent av Sveriges samlade förmögenhet. Ingvar Kamprad var naturligtvis en av dem. Rausing, Douglas, Schörling och Blank är namn som återkommer. Och kanske är det först på den nivån som den ekonomiska friheten är så stor att den engelske prästen John Donnes berömda maxim ”ingen människa är en ö” upphävs.

Jag har alltid tyckt om att läsa skildringar om företag och industriproduktion. Intressanta personporträtt varvas med berättelser om framgångar och motgångar, uppgång och fall. Det började med Peter Anderssons bok om Tetra Pak, där en ung Erik Wallenberg var tvungen att slåss för de utvecklingsresurser han ansåg behövdes. Sedan har det fortsatt med Stenbeck, Bofors, Kreuger, Pharmacia, Percy Barnevik, Marcus Wallenberg den äldre, boo.com … Listan kan göras hyggligt lång.

Under en ledig dag kring helgerna kom jag därför att lägga händerna på Jens B Nordströms bok ”Tronstriden”, om de senaste årens händelser i investmentbolaget Industrivärden. Jag tänker att det kan finnas många uppfattningar om boken, och jag ska inte recensera den här. Men Industrivärden är intressant för att det tillsammans med till exempel Trelleborg och Ikea står för ovanliga ägarkonstruktioner bland de svenska storföretagen. Vad gäller Ikea kan det finnas skäl att anta att bokutgivningen når nya höjder efter Ingvar Kamprads död. Mitt i min läsning hittade jag citatet ovan av Anders Nyrén, då tilltänkt som ordförande för Industrivärden.

Som citatet säger bor Anders Nyrén i Bromma. Hans hus är värt i storleksordningen 20–25 miljoner kronor. Till det kommer ett ”trevligt sommarställe”. Låt oss anta att det ligger inom någon timmes resväg från Stockholm, vid vatten och har standarden av Nyréns permanentboende. Vi antar att värdet på sommarhuset också är i storleksordningen 20 miljoner kronor. Han har ett par stycken bilar, den senaste kostade en dryg miljon. Uppgifter i medier kring hans avgångsvederlag ger en årslön kring 16 miljoner kronor, och 625 000 kronor netto per månad. Detta är Anders Nyréns vardag och levnadsnivå. Den har han inrättat sitt liv runt. Säg att familjen använder 4 miljoner för att gå runt och att resten investeras eller läggs till sparande. Anders Nyrén fyller 64 år i år och kan leva i säg 25 år till. Det innebär att det behövs 100 miljoner kronor under återstoden av livet. Och som de flesta andra önskar han säkert att kunna lämna en del vidare till sina barn. Men enligt hans egna ord har han ingen stor personlig förmögenhet. Därför är han beroende av att pengarna fortsätter att komma in. Från avgångsvederlag och pensionsinbetalningar.

Carolina är mellanchef i en större svensk kommun. Hon bor i en villa i utkanten av staden. Det är inte stadens finaste område, men ett av de trevliga. Huset är välunderhållet och passar familjen bra. Det är ingen lyx, men det är ett bra hus. Carolina har ganska högt lån på huset, men har precis kommit ner under gränsen där det räcker att bara amortera 1 procent. Hennes årslön ligger på 660 000 kronor. Efter skatt blir det 420 000 kvar. Det är hennes levnadsnivå. Den har hon inrättat sitt liv runt. Hon äter gärna lunch ute. Har årskort på allsvenska fotbollslagets hemmamatcher. Tar med barnen på utlandssemester, kanske inte varje år men vartannat. Hon sparar lite pengar. Det finns några hundra tusen på banken om huset skulle behöva något. För semestrarna. Eller för att stötta barnen med ett bidrag när de ska flytta hemifrån. Men det är ingen förmögenhet. Hon är beroende av att pengarna fortsätter att komma in. Från lön och av pensionsinbetalningar. Beroende av goda referenser om hon skulle vilja byta jobb.

Johan jobbar i livsmedelsbutik. Han bor i en hyreslägenhet. Barnen delar sovrum men det finns faktiskt ett extra rum i lägenheten som de använder för lek, läsning eller när någon hälsar på. Det är enkelt, men det nödvändigaste finns. Hyresvärden har inte utrustat lägenheterna med disk- eller tvättmaskin. Men det har Johan själv skaffat. Det gör livet så mycket enklare. Med en årslön på 282 000 kronor får han ut 18 000 varje månad. En stor del av lönen går till hyran på 8 000 kronor i månaden. Johan köper sällan kläder eller hittar på något för egen del. Barnens fotboll och musikskolan är det viktigaste. På somrarna brukar de försöka hitta en billig stuga någon vecka, eller resa runt till släktingar och vänner. En gång var de i Danmark, på Legoland. Barnen älskade det. Det är hans levnadsnivå. Den han inrättat sitt liv runt. Johan har ett litet sparkonto. Där finns pengar för semestern, eller om tvättmaskinen går sönder. Men det räcker inte till både och. Han är beroende av att pengarna fortsätter att komma in. Från lön, eller från a-kassa om det av någon anledning skulle strula på jobbet. Han är också beroende av ett bra betyg från sitt nuvarande jobb.

Detta är tre helt olika människor. Situationerna är olika och byggda på antaganden. Men det som slår mig är att de alla tre är fast. Få av oss är beredda att ta en personlig risk och äventyra den tillvaro vi byggt upp och den vardag och trygghet vi är vana vid.

Även människor med sjusiffriga månadslöner begränsar sin självständighet och sitt handlingsutrymme av rädsla för att riskera den vardag de ordnat sin tillvaro kring. Det är få av oss, förmögna eller inte, som räcker upp handen och säger: ”Jag tror inte på det här”, ”Jag tycker inte om det här” eller ”Jag kan inte acceptera sättet du gör detta på – jag går nu”.

Den som gör det riskerar fortsatta inkomster, inbetalningar till pension, a-kassa,- goda referenser och ett sammanhang att verka i. Det spelar ingen roll vilken position eller vilka inkomster vi har. Och frågan kvarstår om hur vi bygger en organisation och en tillvaro, privat eller offentlig, där det inte krävs en stor personlig förmögenhet för att våga vara oenig, för att ta strid eller för att säga stopp. Där de sociala och ekonomiska kostnaderna är låga och taken höga.

Där frihet och frimodighet inte är – för att citera Janis Joplin – andra ord för att inte ha något kvar att förlora.

Lars Wedlin, skribent och nationalekonom med tio års ledarerfarenhet från offentlig sektor