Den bortglömde tänkaren bakom S framgångskod

Ett resultat av årets riksdagsval är att borgerliga partiledare än en gång belåtet har kunnat konstatera vad som är deras kanske största bedrift: Socialdemokratin har blivit ett parti som andra. Störst, förvisso, men ett parti som varken kan dominera i kraft av sin storlek eller sina idéer.

1900-talet var annorlunda. När det gäller maktens beständighet kom inget demokratiskt parti i världen i närheten av de svenska Socialdemokraterna.

Den gängse förklaringen bland statsvetare och politiker är att socialdemokratin var ett med sin tid. Partiet passade osedvanligt väl med Sveriges säregenheter under den sena industrialismen. Här finns alla komponenter: en homogen befolkning, en stor och välorganiserad industriarbetarklass, en effektiv industribas som mal välstånd över landet till synes på beställning, en splittrad borgerlighet.

Till detta bör läggas den tidigare chefredaktören för DN och statsvetaren Herbert Tingstens populära tes: Socialdemokratin kunde pragmatiskt och opportunistiskt anpassa sig efter växlande politiska konjunkturer och lägen, eftersom partiet helt saknade ideologi.

Eftersom uppfattningen att 1900-talet var så mycket enklare ständigt upprepas, inte minst av socialdemokrater, kan det vara intressant att pröva motsatt uppfattning: Att socialdemokratin inte bara anpassade sig efter sin tid, utan aktivt skapade sina egna förutsättningar. Och att det var möjligt på grund av att rörelsen faktiskt hade unika idéer.

I en sådan diskussion är det omöjligt att gå förbi den i dag närmast bortglömde socialdemokratiske politikern och ideologen Nils Karleby och hans banbrytande bok, Socialismen inför verkligheten, som utgavs på Tidens Förlag 1926.

Redan personen Nils Karleby väcker nyfikenhet: uppvuxen under ytterst enkla förhållanden, självlärd under år av nattliga studier efter arbetsdagens slut, tidigt beundrad för sin absoluta moraliska integritet, tidigt slagen av sjukdom.

Med Karlebys idéer kom socialdemokratin att skilja ut sig från både borgerliga partier och från kontinentala socialister och bli ett parti av annat slag.

Nils Karleby var, tillsammans med Ernst Wigforss, den teoretiker som lade grunden för omvandlingen. Dels gav han den socialdemokratiska praktiken sådan den var en teoretisk förklaring, dels pekade han i ett låst läge ut vägen framåt. Nils Karlebys viktigaste bidrag – då när det begav sig – var att ge en ny och radikal formulering åt vad som var socialism.

De tongivande europeiska socialistpartierna definierade med Marx och Engels socialismen som avskaffandet av privat ägande till produktionsmedlen, vilka i stället skulle övergå i kollektiv ägo.

Karleby menade att den heliga äganderätten i själva verket bestod av ett knippe rättigheter som kapitalägarna då hade monopol på, men som kunde brytas loss del för del och reformeras, så att arbetarklassens makt ökade.

Vägen han anvisade var reformistisk, experimentell. ”Reformer inte bara förbereder omvandlingen av samhället, de är omvandlingen.”

Många socialdemokrater följde honom i den tanken och var tacksamma över att få argument mot kommunisternas ”big bang”-teori, att all samhällsförändring förutsatte att ägandeförhållandena först i grunden omdanades.

Men Karlebys kritik mot de dogmatiska marxisterna gick betydligt längre än så. Det var inte bara vägen till socialismen som skiljde. Det var målet.

Tage Erlander berättar att han läste Socialismen inför verkligheten med ”… en enorm känsla av befrielse … [Karleby] visade att socialiseringar bara var ett av flera möjliga redskap för frigörelse, och långt ifrån det viktigaste”.

Den ståndpunkten har viss bärighet in i vår tid. I årets valrörelse har vänstern hävdat att ägandet av välfärdens utförarorganisationer är en förutsättning för att reformera en sönderkörd gemensam sektor. Den tanken är inte ny. Men om inte socialisering av produktionsmedlen är målet, vad är det då?

Karlebys svar: arbetarklassens fulla delaktighet i samhällslivet. Ett mekaniskt mål ersätts av ett öppet. Socialismen är inte en organisationsform, utan en bestämmande princip.

Karlebys anslag är att beskriva Europas historia som en kamp mellan auktoritet och frihet. Socialdemokratin är en frihetsrörelse. Karleby menar att socialdemokratins djupast liggande uppgift är att överta och fullborda liberalernas frihetskamp, eftersom de liberala partierna har offrat friheten på klassegoismens altare.

Min egen tolkning av Karlebys starka betoning av frihet och delaktighet är att han tidigt insåg att varje tanke om frihet, för att vara meningsfull, också måste innefatta en uppfattning om det som är gemensamt. Insikten har sprängkraft. Aldrig tidigare har mänskligheten varit så tätt sammankopplad i ömsesidiga beroenden som i dag.

En kris på den amerikanska marknaden för bostadsobligationer sprider sig på några timmar till den övriga världen, miljöhoten är globala och binder oss samman, religiösa motsättningar i Asiens flodlandskap exploderar som terrorattacker i Väst.

Samtidigt har den snabbt växande medelklassen över hela världen, på ett sätt som aldrig tidigare, möjlighet att själva välja vilka liv de önskar leva. Vi vill vara fria att göra som vi själva vill, samtidigt som vi är mer beroende av andra än någonsin tidigare.

Det är i detta spänningsfält Nils Karleby anvisar socialdemokratins väg. Gemenskapsbyggandet är frihetens förutsättning.

Karlebys kanske djupast liggande bidrag var att tydligt bryta med den marxistiska ödestron: övertygelsen att historien är på väg någonstans, att den har ett mål, bortom människornas ansträngningar.

Kritiken mot ideologisk ödestro har i dag en annan måltavla: den utopiska tron på att marknader alltid och överallt leder till samhällsekonomisk effektivitet och utgör en historisk nödvändighet av samma slag som den ”vetenskapliga socialismen”.

Den stora samhällsomvandling som skett under de senaste trettio åren i form av slarviga avregleringar, privatiseringar, finansmarknadernas oreglerade tillväxt har alla motiverats i en tänkt, utopisk modellvärld.

Auktoritetstron skiftar färg, men är i grunden densamma. Att den svenska socialdemokratin under 20-talet orkade bryta sig loss ur tron på en ödesbestämd framtid, var ett verkligt styrkeprov. Under 90-talet sviktade självförtroendet. Det gemensamma abdikerade. Nils Karleby var glömd.

Socialismen inför verkligheten präglas av visionärens klarsyn. Texten är samtidigt dunkel och träffsäker. Under 1925 hade Karlebys tuberkulos åter flammat upp. Han skriver boken under några intensiva veckor i slutet av året. Förordet är daterat trettondagen 1926. Hans vän Rickard Lindström besöker honom på nytt mot slutet. Karleby är stark, fattad. Han läser nu korrektur. Allt är klart, han vet vad som måste ske. Boken diskuteras redan bland unga socialdemokrater som fått veta att något märk-värdigt är på väg. Man känner hans avsikt, ser syftpunkten.

När boken kommer av trycket är Nils Karleby död. Han blev trettiotre år gammal.

Carl Hamilton är journalist och författare, bland annat till Makten och ärligheten (om Refaat El-Sayed), Absolut – historien om flaskan och S-koden (om socialdemokratin). Ordförande och delägare i Piratförlaget.

Carl Hamilton