De religiösa samfunden ökar sitt inflytande över samhället

För femton år sedan förändrades relationerna mellan Svenska kyrkan och staten. Svenska kyrkan skulle bli en fri kyrka bland andra, låt vara att dess medlemmar bestod av större delen av landets befolkning, nu ungefär 6,4 miljoner männi­skor, och att man var – och är – en rik och rikstäckande koloss.

Förväntningarna inom Svenska kyrkan var höga; medlemmarnas engagemang skulle öka och kyrkan ägna sig åt sina kärnuppgifter. Man skulle inte längre vara en myndighet i staten, utan fri och frimodig. På sina håll ringde kritiker i klockorna. Tilltron till att kyrkan skulle kunna ta ansvar för att upprätthålla en demokratisk struktur svajade och förmågan att klara av sin frihet utan att särintressen började driva sina linjer ifrågasattes.

Det är därför ett tecken i tiden att trossamfunden i Sverige, däribland Svenska kyrkan, är på väg att omförhandla sin relation till staten. Under senare år har allt fler röster inom samfunden höjts för att Gud nu är på väg tillbaka och för ett ökat politiskt inflytande. Ofta lyfter kyrkor och samfund upp sin roll som fredsmäklare och religionens positiva kraft i samhällsutvecklingen.

Det hela blir en aning motsägelsefullt, då stora studier som World Values Survey dels pekar ut Sverige som världens mest sekulariserade land och dels visar på hur sekulariseringslokomotivet obönhörligen tuffar framåt i västvärlden – och i världen. Dessutom sker stadiga medlemstapp och inget tyder på att den trenden vänder.

”Guds återkomst” har således varit ett kärt tema för teologer under ett antal år. Gud är nu synlig i stadsbilden och religion har blivit ett ämne på mångas läppar. Men att en del av vår invandrade befolkning tydligt visar sin religiö­sa tillhörighet och att det finns ett intresse för religion innebär ju inte att Gud och tro är tillbaka i var mans hem. Dock vädrar många kristna grupper morgonluft i kölvattnet av den muslimska invandringen.

I själva verket genomlider den kristna tron en kris och är att betrakta som en minoritetsreligion, trots, som för Svenska kyrkans del, många medlemmar och att befolkningen uppskattar sitt kulturarv och till och med bejakar skolavslutningar i kyrkan.

Denna kris möter man från kristet håll på två sätt. Å ena sidan gömmer man huvudet i sanden och å den andra försöker man flytta fram sina positioner som samhälls- och välfärdsaktör samt som politisk påverkansfaktor. Staten verkar inte sen att hänga på. Här finns ömsesidiga fördelar. Från samfundens horisont är det lätt att inse vilka: inflytande och pengar. När det gäller statens förväntade vinster är de lite mer svårbedömda. Men kan samfunden verka som ett integrationspolitiskt redskap finns givetvis fördelar ur politiska perspektiv.

För den som värnar den sekulära staten – och det sekulära samhället i meningen de neutrala offentliga och gemensamma sektorerna – finns det anledning att hålla ögonen på denna kristhantering, som bland annat alltså innebär att man omförhandlar sin relation med staten och hårt driver att religiö­sa grupper ska få mer inflytande.

För några månader sedan genomfördes exempelvis manifestationer som gick under benämningen ”Vägra hata”-kampanjer. Detta var ett uppdrag samfunden, som arbetar interreligiöst, fått av regeringen. Nu kan man tycka att initiativet var behjärtansvärt. Men uttalanden från samfundsledare som att religionerna själva ska ta hand om extremismen väcker frågor. Man kan nämligen undra om religionerna själva är sina egna bästa kritiker. Likaså på vilket sätt judarna själva skulle ha ansvar för antisemitismen, till exempel.

När samfundsledarna överlämnade sin budkavle till kulturminister Alice Bah Kuhnke grät hon och samfunden passade på att begära pengar för en tjänst som skulle samordna det interreligiösa arbetet. Någon riktig evidens för att religionsdialog motverkar extremism är dock svår att uppbringa. Tvärtom har ju extremismen ökat i takt med de allt fler religionsdialogprojekten. Nu finns förhoppningsvis inget kausalsamband mellan detta, men evidens för minskad extremism är inte enkel att påvisa.

Att staten tagit intryck av samfundens synsätt och krav vittnar det faktum om att när EU:s rådsslutssatser vad gäller FN:s utvecklingsmål fastslogs i december 2014 drev Sveriges regering att religionsfrihetsfrågan skulle in. Det var alltså det sekulariserade Sverige som väckte frågan om religion.

Vidare har svenska kristna lobbygrupper i EU drivit på för en religionsfrihets- och övertygelsefrihetsresolution som utvidgar räckvidden vad gäller utövande av religion: ”Tackling intolerance and discrimination in Europe with a special focus on Christians”. Resolutionen är rådgivande och antogs i slutet av januari. Den har ännu fått lite uppmärksamhet i Sverige, men kan komma att få betydelse.

Resolutionen har skrivningar om mer hänsyn till religiös utövning på arbetsplatser och föräldrars ökande inflytande över sina barns religiösa fostran. Exempel på diskriminering anses vara att barnmorskor behöver utföra aborter mot sin övertygelse eller att pensionatsägare inte kan välja att avvisa homosexuella par.

En oroväckande skrivning finns i resolutionens punkt 6.7. I denna menar man att media ska uppmuntras att undvika stereotyper och att kommunicera fördomar om religiösa grupper. Bakom ord som ”diskriminering” och att ”hitta balans” i hänsynstagandet till religiösa grupper öppnas här en spelplan där religion kan komma att få mer inflytande i samhället och på arbetsplatser, och påverka våra andra grundläggande fri- och rättigheter, som yttrandefrihet, pressfrihet och barns rättigheter.

Att Svenska kyrkan fortfarande har kvar ansvaret för begravningsväsendet kan ses som en anomali mot bakgrund av de förändrade relationerna. Kulturminister Alice Bah Kuhnke har signalerat att det ska ändras. Svenska kyrkan var inte sen att ställa sig på bromsen och begära ett möte för att påverka framtida beslut i sin egen riktning och till sin egen fördel. Alice Bah Kuhnke blev i samband med denna protest från kyrkan mer vag i sina beskrivningar av framtiden.

Om nu religion och stat ska vara åtskilda, är den väg kulturministern tidigare slog in på angående begravningsväsendet den rimliga. Likaså den neddragning av de ekonomiska stöden till trossamfunden, skött av Statens stöd till trossamfund, som den rödgröna regeringen föreslagit. Även det stötte dock på patrull hos samfunden. Att Skatteverket i praktiken skänker miljontals kronor till Svenska kyrkan årligen genom den administrativa tjänst myndigheten tillhandahåller för att samla upp medlemsavgifterna är även det förlegat.

De frågor som däremot har rent statligt och medborgerligt intresse är hanteringen av byggnader av värde för kulturarvet samt skydd av utsatta byggnader, som synagogor.

Om nu trossamfunden tänker fortsätta att omförhandla sin relation med staten behöver det ske genom en öppen dialog i samhället. De som tycker att religion är en privatsak och inte vill att religionsfriheten ska utvidgas så denna kommer att betyda precis allt har en del att säga om denna omförhandling och dess konsekvenser.

ANNIKA BORG Teologie doktor, författare, skribent. Hon är även präst i Svenska kyrkan.

Annika Borg