Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Perspektiv

Därför klarar C balansgången mellan ideal och realpolitik

Kan Centern med sin frikostiga flyktingpolitik fungera med övriga Alliansen? Troligen. Maud Olofsson grät när hon kompromissat bort kärnkraftsmotståndet för att kunna bilda Alliansen. Centern kan driva idépolitik samtidigt som man låter realpolitiska kalkyler styra de praktiska besluten, menar statsvetarna Mikael Sundström och Malena Rosén Sundström.

Publicerad: 12 februari 2016, 10:09

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Centerpartiet

Vill man ha en sinnebild av det byråkratiskt knastertorra, blir det inte väldigt fel om man väljer skivomslaget till gruppen Sparxs singel Framtid decentralisering grön från 1960-talet.

Omslaget, som utsetts till ett av tidernas fulaste, avbildar en svartvit vy av ledningar ovanför någon sorts spårburen trafiklösning. Utgivaren av alstret – som musikaliskt betraktade bland annat demonstrationer och närdemokrati – var Centerns ungdomsförbund.

Konvolutet innehåller också en dystopisk varningstext om det avlägsna år 2000. Sveriges karta riskerade då att påminna om Grönlands; med befolkningen samlad vid kusterna medan det inre av landet mest skulle bestå av tom natur, någon gång varierad med ”pittoreska inslag av förfallna gårdar och ett eller annat arbetsläger för alkoholskadade”.

Det dystra omslaget känns ju inte som ett klockrent sätt att hala in nya centerväljare. Kanske ska skivan snarast ses som en senkommen partsinlaga i vad som visade sig vara en lång, svår men också lyckosam förnyelseprocess – den så kallade ”partireformationen”.

Från att ha varit ett utpräglat landsbygdsparti ville man bredda väljarbasen till de större städerna. Steget markerades nästan övertydligt med namnbytet från Bondeförbundet till Centerpartiet år 1958.

Bara några år efter Framtid decentralisering grön var partiet officiellt borgerligt, näst störst i landet och med Thorbjörn Fälldin i spetsen redo att axla regeringsansvaret.

Resan upp och framför allt ner i väljaropinionen är det som oftast kommer på tal när man betraktar Centerpartiets historia och naturligtvis är kälkbacken från toppnoteringen 1973, när partiet lockade var fjärde väljare, till dagens mer modesta nivåer slående.

Men den inre ideologiska resan är egentligen långt mer intressant. Efter att partiföreträdare energiskt förnekat att man slagit in på en nyliberal väg, förklarade idéhistorikern Sven-Eric Liedman i en uppmärksammad debattartikel 2013 att detta var alldeles riktigt. I stället, menade Liedman, rörde det sig om en anarko-kapitalistisk dogm som slagit rot.

Det erkännandet tycks inte ha glatt partiledningen över hövan. Men även om man anammar den föredragna terminologin – frihetlighet – så är det onekligen så att den skiljer sig en hel del från den politik som bedrevs när Framtid decentralisering grön gavs ut. Eller?

Ett resultat av partireformationen var alltså ett fokus på nya väljargrupper. Med det följde också mer komplicerade politiska utgångspunkter. Framtid decentralisering grön representerade på många sätt det äldre spåret, där landsbygdens behov fortsatt stod i centrum.

Här var det i stor utsträckning konserverande politik det handlade om för att bromsa effekterna av den tilltagande urbaniseringen. Det nya spåret öppnade samtidigt för politik som tydligare rörde städernas väljare: här var det betydligt mer progressiva idéer som luftades. Men hur binda samman dessa olika poler på ett begripligt sätt?

Att verka för det man nu kallar frihetlighet, med demokratiska processer och infrastruktur som gör det möjligt att leva och verka överallt i landet, är en möjlighet att brygga över skillnaderna mellan målgrupperna. Ett fokus på miljö en annan. När man studerar Centerpartiets senaste förnyelseprocess känns det bekant.

Men ett ökat fokus på individen gör också avståndet relativt kort till mer hårddraget liberalistiska tankar. I det omskrivna idéprogrammet 2014 provade arbetsgruppen hur isen bar om man flyttade sig i den riktningen. Kritiken blev massiv mot olika exempel på hur tankarna skulle kunna se ut i praktiken – fri invandring, månggifte – och Annie Lööf fick till sist avbryta sin semester för att skademinimera.

Vad många utomstående sedan missade är att grundanslaget var föga förändrat i det program som slutligen antogs i bred enighet. Centerpartiet hade därmed slutit upp kring en ny ”frihetligt” orienterad balanspunkt. Tydligheten i denna balanspunkt, och legitimiteten som den föredömligt öppna processen skänkt partiledningen, förklarar mycket av både det driv och det fokus man visar i den nuvarande flyktingdebatten.

Finns det då en risk med att så aktivt driva en linje där övriga allianspartier håller emot?

I sin självbiografiska bok Experience beskriver Martin Amis hur hans fyraårige bror Jamie på en fest lyckades sno åt sig en obevakad Gin & Tonic som han genast svepte i sig. Det som följde var en femminutersversion av en fylla: först dans och stojande, sedan svårmod, sedan obegripligt sludder, avslutningsvis däckad. En halvtimme senare hördes hans spruckna röst från sovrummet när han tårfyllt vädjade om vatten: baksmällan hade redan satt in.

I politiska termer har Miljöpartiet varit med om något snarlikt. Först maktens berusning, sedan normativa höghöjdsambitioner i flyktingfrågan, sedan svårmod och ångest när verkligheten inte vill samarbeta, sedan ideologiskt däckade. Till sist tårar och ett kollektivt stön i medlemsleden.

I dag är Centern ensamt på den borgerliga planhalvan som aktiv företrädare för en frikostig invandringspolitik. Samtidigt kräver högljudda röster att Alliansen raskt ska stjälpa bort regeringen och ta makten med SD:s tysta medgivande. Borde Centern vara försiktiga när ideal och kylig real­politik riskerar att krocka också för dem?

Den frågan leder oss till ytterligare en partiresa. Centerpartiets historiska problem som borgerligt parti har varit en stark egensinnighet rotad i djup ideologisk övertygelse. Man sade nej till kärnkraft, nej till Öresundsbron, nej till EMU. Fotot av Olof Johansson, som trotsigt skjuter ut hakan mot Öresund där det då verkligen inte skulle byggas någon bro, är en ikonisk bild av ovilja att kompromissa. Följderna för borgerligheten i vidare mening blev stora, och Centern var länge den osäkra klossen i allt borgerligt alliansbyggande.

Men sedan hände något. Maud Olofsson – en uppfriskande känslomänniska i en ofta kamrersmässig politisk miljö – grät när hennes parti till sist kompromissat bort det som närmast varit en identitetsfråga, kärnkraftsmotståndet, för att kunna få till stånd Alliansen.

Processen var utdragen och smärtsam. Men efter den har Centerpartiet visat sig flyhänt vad gäller att driva en ideologiskt orienterad idépolitik, samtidigt som man låter realpolitiska kalkyler vägleda praktiska beslut och kompromisser.

Att kunna övertyga sin väljarbas att man driver på för sina ideal, samtidigt som man visar sig beredd att eventuellt förhandla bort dem är en synnerligen svår balansgång; att kunna behålla sina väljare under sådana omständigheter är närmast att betrakta som en politisk helig Graal.

Centerledningen räknar uppenbarligen med att den kan klara av detta konststycke. Det man säkert kan säga är att inget svenskt riksdagsparti har ett rikare historiskt underlag för sin riskanalys än just Centerpartiet.

Mikael Sundström, statsvetare vid Lunds universitet med särskilt intresse för Centerpartiets utveckling

Malena Rosén Sundström, statsvetare vid Lunds universitet med särskilt intresse för Centerpartiets utveckling

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Centerpartiet

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News