Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Perspektiv

Därför får SD fler anhängare

På 1990-talet gjorde Österrikes högerpopulist Jörg Haider succé och bildade regering med konservativa kristdemokrater. Motståndarna vägrade bemöta hans populistiska attacker på landets etablissemang. I stället lade de, precis som SD:s motståndare, krutet på Frihetspartiets högerextremistiska inslag. Utan framgång, konstaterar docent Göran Adamson.

Publicerad: 28 augusti 2015, 09:12

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Illustration: Robert Hilmersson


Ämnen i artikeln:

SD:s tillväxt

I de senaste väljarundersökningarna ligger Sverigedemokraterna i genomsnitt på drygt 20 procent, enligt Dagens Samhälles Poll of polls. Inom en tidsrymd på fem år har partiet passerat riksdagsspärren för att närma sig både Socialdemokraterna och Moderaterna i storlek. Bland västerländs­ka demokratier är detta uppseendeväckande. Vilken retorik har slagit an hos en femtedel av Sveriges väljare?

Det finns en principiell motsättning som sällan diskuteras. Är SD högerextremt eller högerpopulistiskt? Om partiet och dess väljare är högerextrema är de också elitister som slår mot de exkluderade – invandrare, arbetslösa och andra grupper. Om de i stället är högerpopulister är de snarare själva exkluderade och marginaliserade underdogs som riktar sin vrede mot eliten och the insiders. Då handlar det om att föra folkets talan mot eliten. Skillnaden mellan dessa distinktioner är viktig.

För att belysa dessa spörsmål kan man göra en internationell jämförelse med ett land som uppvisar stora likheter med Sverige – Österrike. En iögonfallande likhet handlar om socialkorporativismen. I både Österrike och Sverige organiserades länge relationerna mellan arbete och kapital genom korporationer på arbetsmarknaden (läs LO och SAF) där parterna skrev under på att inte ägna sig åt lockout respektive vilda strejker, eller ännu värre saker. Extremister på båda flanker – revolutionärer och kapitalister som ropade på polis – blev isolerade.

Resultatet i både Sverige och Österrike var arbetsfred och stadig ekonomisk utveckling. Inom politiken motsvarades detta av en synnerligen stabil elit. Efter 1945 kom det till uttryck genom Sozialpartnerschaft, en maktfördelning mellan Sozialdemokratische Partei Österreichs (S) och det kristdemokratiskt konservativa Österreichische Volkspartei (Folkpartiet).

Den som inte hade ett partikort från endera av dessa partier hade svårt att få ett lägenhetskontrakt i centrala Wien, eller ett välbetalt arbete inom österrikisk offentlighet. Den österrikiska maktfördelningen motsvarades i Sverige av en långvarig socialdemokratisk hegemoni. Korporativism och en robust politisk elit skapade en tydlig rågång mellan allmänhet och makthavare.

Som många kanske minns präglades högerpopulisten Jörg Haiders tid vid makten av hård internationell kritik. EU gick så långt som till sanktioner mot Österrike när Haiders Freiheitliche Partei Österreichs (Frihetspartiet) och Folkpartiet bildade regering 2000. I Österrike och i Sverige talade pressen om rasism och om Jörg Haiders hårresande försvar för bland annat den “nazistiska arbetsmarknadspolitiken”.

Det finns ingen anledning att ursäkta Jörg Haiders retoriska utfall. Men när det gäller partiets popularitet talar torra data delvis ett annat språk. Fessel GFK Exit Poll har länge genomfört valstugeundersökningar om varför österrikare röstar som de gör. Det finns fyra undersökningar mellan 1986 och 1999 (året då Frihetspartiet nådde sin kulmen med 26,9 procent, i dag ligger man runt 20 procent). 1994 kom Invandrare i Österrike på tredje plats, och 1999 återfanns “Haider är starkt emot invandring” på fjärde plats bland skälen.

Båda dessa svar rymmer utan tvekan rasistiska och fascistiska underströmmar. Vid denna tid uppskattades andelen nazister i Frihetspartiets medlemsbas till cirka 15 procent. Den dominerande orsaken till stödet för Jörg Haiders parti var dock inte kritiken neråt mot the outsiders utan uppåt mot the insiders. Väljarna pekade på upplevd korruption inom den politiska eliten. Ständigt talade de om “privilegier”, “skandaler” och om att ge eliten “en minnesbeta”.

Vad som försiggick var ganska märkligt. Jörg Haider angrep S och Folkpartiets skandaler, vilka i sin tur angrep Haiders högerextremism. Var det här en effektiv taktik från S och det konservativa Folkpartiet? Inte säkert. Att ducka i centrala sakfrågor kan göra väljare misstänksamma. Det var också taktiskt tvivelaktigt eftersom retoriken om högerextremism bara tycktes motivera en minoritet av Haiders väljare.

Taktiken blir än mer egendomlig då Jörg Haiders attacker på etablissemanget var orättvisa och överdrivna. Förhandlingar mellan österrikiska S och Folkpartiet skedde ofta bakom slutna dörrar, klagade Haider. Det är sant, men de som deltog i dessa förhandlingar var experter inom sina respektive områden. Elitism – javisst, men en elitism baserad på meritokrati.

Koalitionen mellan S och Folkpartiet dominerade kulturlivet och medierna, men det förefaller rimligt med tanke på att partierna även var helt dominerande i väljarkåren. Sist, men inte minst: Om Jörg Haiders ständiga utfall om kraschad medelklass, maktmissbruk och ekonomiska katastrofer haft fog för sig skulle Österrike ha varit på ruinens brant. Men sanningen är att Österrike alltsedan 1945 ständigt tillhört det europeiska toppskiktet vad gäller BNP-utveckling.

Att Jörg Haiders populistiska tirader var framgångsrika berodde, kan man hävda, på att hans politiska motståndare valde att inte bemöta dem. I stället var de som uppslukade av en helt annan fråga – högerextremismen. Utan att förringa Frihetspartiets mörka historia och återkommande rasistiska utfall förefaller Haiders framgångar delvis ha berott på att hans motståndare lät sig lockas och förledas av just dessa utfall, vilket ledde till att man inte alls brydde sig om att bemöta hans populistiska och osakliga attacker mot Österrikes politiska elit.

I Sverige 2015 ser situationen något annorlunda ut. Rågången mellan högerpopulism och högerextremism är mindre tydlig. SD kritiserar ständigt den svenska elitens ”skandaler”, men denna kritik är ofta kopplad till invandringsfrågan – asylmottagningen, utanförskapsområden, återvändande IS-jihadister och så vidare.

Frågan är dock om inte invandringskritiken bara är en fasett i ett större högerpopulistiskt komplex av antielitism, än själva basen för SD:s agitation. Om så är fallet kan det även för SD:s kritiker finnas anledning att tona ner anklagelserna om högerextremism och i stället lägga mer energi på ett gott försvar; att med övertygande argument bemöta SD:s känslomässiga och ofta osakliga angrepp underifrån mot eliten och the insiders.

Slutligen, frågan är vad som skulle hända om SD i nästa val får chansen till en plats i en framtida regering och därmed bli en del av den politiska elit man gjort karriär av att avsky. Ett av två scenarier är möjliga:

• Antingen lyckas Sverigedemokraterna överleva utan sin populistiska getinggadd och raison d’être, och mödosamt förvandla sig till en ”normal” – om än villrådig och orkeslös – koalitionspartner tillsammans med ett eller flera andra partier. SD parkerar sig i likhet med Frihetspartiet runt 20 procent.
• Eller så – vilket är mest troligt – väger populismen och antielitismen över, varpå Sverigedemokraterna katapulterar sig tillbaka till ansvarslös och bekväm opposition. Det är i den rollen som partiet hittills gynnats bäst i opinionen.

Göran Adamson Docent i sociologi. Lektor, Högskolan Väst

Göran Adamson, Docent i sociologi. Lektor, Högskolan Väst

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

SD:s tillväxt

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News