100-årsjubilerande ”arbetslinjen” omhuldas av Socialdemokraterna

Många tror att den så kallade arbetslinjen är något som den borgerliga alliansen hittade på. Några kanske vet att även socialdemokrater länge har omhuldat denna princip. Men ganska få känner till att arbetslinjen just fyllt 100 år.

Politiska, religiösa och filosofiska riktningar som framhållit arbetets värde har förstås funnits i många hundra år. Men arbetslinjen är en alldeles särskild socialpolitisk princip: för att få stöd av samhället ska arbetslösa i första hand aktiveras i existerande arbeten, och om detta inte är möjligt i särskilda arbeten som samhället skapat. Först i sista hand bör kontant understöd utan någon typ av motprestation betalas ut.

De här tankarna började kallas arbetslinjen hösten 1914, och ordet användes i de direktiv som då upprättades av den nytillsatta Statens arbetslöshetskommission. Vid första världskrigets utbrott befarade den svenska regeringen att massarbetslöshet skulle utbryta, främst inom exportnäringarna. I augusti 1914 tillsatte man Statens arbetslöshetskommission (AK).

Den var tänkt att vara ett rådgivande organ för kommunernas arbetslöshetskommittéer och skulle vara en tillfällig myndighet, med representanter för staten, arbetsgivar- och arbetstagarsidan. I valet mellan arbetslinjen och kontantstödslinjen förordade kommissionen tidigt arbetslinjen – åtminstone i teorin.

Arbetslösheten under kriget blev trots allt måttlig, och under denna tid delades främst kontantstöd ut. Mer och mer försökte dock AK styra över stödet till att villkoras med arbete, först genom diknings- och skogsvårdsarbeten. Man kan säga att arbetslinjen i praktiken slog igenom först under vintern 1918, då den så kallade fredskrisen kom.

Arbetslösheten steg och siffrorna kulminerade i januari 1922, då 163 200 personer stod utan arbete. 63 procent av dessa fick hjälp av AK och kommunerna, drygt hälften enligt arbetslinjen och resten med kontantstöd.

Intressant nog var arbetslinjen den dyrare principen. Cirka 2 000 kronor per person och år kostade det att stödja en arbetslös med nödhjälpsarbete, men bara 700 kronor per år att låta en arbetslös få kontantstöd (som också gavs med ett lägre belopp).

Kraven på ett nödhjälpsarbete hade vissa likheter med förutsättningarna för våra tiders Plusjobb och Fas 3-jobb. Arbetet skulle vara allmännyttigt men inte gälla något som snart skulle komma att utföras på den öppna marknaden. Nödhjälpsarbetarna byggde en hel del minnesvärt, till exempel muren runt världsarvet Skogskyrkogården i Stockholm. Men mest var det vägar. 1921–1934 byggdes 7 164 kilometer väg.

Politiskt rådde det förvånansvärt stor enighet om denna synnerligen restriktiva arbetslöshetspolitik, både i riksdagen och till en början också inom AK. Inom den reformistiska arbetarrörelsen fanns en kluvenhet; SAP var inledningsvis positivt till arbetslinjen, men facket ville stödja dem med arbete, inte dem som var arbetslösa.

Tiden 1930–1970 såg många socialpolitiska reformer. Arbetslöshetskassor hade funnits länge, men 1934 trädde staten in med en (fortfarande frivillig) arbetslöshetsförsäkring via så kallade erkända arbetslöshetskassor. Obligatorisk sjukförsäkring kom 1955. Fattigvården blev socialhjälp 1956.

Efter Låginkomstutredningen 1970 och Socialutredningen 1974 fick arbetslinjen en något mjukare framtoning. I debatten dök till och med frågan om medborgarlön upp, men under 1990-talets kris började det åter talas mera om disciplinering och kontroll, både från borgerligt och socialdemokratiskt håll.

1996 lade S-regeringen fram en proposition om sjukpenning och förtidspension (prop. 1996/97:28), där man skrev att det var viktigt att ”stärka arbetslinjen” samt att partiell arbetsförmåga skulle tas till vara.

Ungefär samtidigt gav Försäkringskassan ut en skrift av Lars Englund, Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?. I den kom han fram till att ”det finns inget samband mellan grad av sjuklighet och grad av arbetsförmåga!”. Nu skulle myndigheterna alltmer betrakta sjuka helt enkelt som arbetssökande, men med lite speciella behov.

Malin Junestav, doktor i ekonomisk historia, skrev i en rapport 2007 om förändringarna under 1990-talet att de ”var så pass omfattande att vi kan tala om ett regimskifte. Samhällskontraktet, avseende relationen mellan medborgare och stat, skrevs i väsentliga stycken om” (Rapport 2007:4 från IFAU).

Socialdemokraten Anna Hedborg ansvarade för en rad utredningar på socialförsäkringsområdet under denna tid. En av dem, Mera försäkring och mera arbete (SOU 2006:86), lades fram just när alliansregeringen tillträtt. Anna Hedborg går emot en för ”mjuk sjukförsäkring” och vill införa en ”tydlig tidsgräns” för att minska sjukfallstiderna. Detta är social ingenjörskonst, där man med lagstiftning tror sig kunna korta ner sjuktider, oavsett människors faktiska hälsostatus.

Alliansregeringen fortsatte det reformarbete av socialförsäkringarna som inletts under S-tiden. Anna Hedborg fick nu också förtroendet att leda ännu en utredning om begreppet ”arbetsförmåga” (SOU 2009:89).

På sidan 106 står det: ”… så gott som alla personer som inte är medvetslösa kan utföra någon form av arbete”, men man tillfogar att ”för att ett arbete ska vara meningsfullt måste man förstås kunna uppnå någon grad av produktivitet”.

Åtgärderna mot arbetslöshet på 2000-talet har varit rätt snarlika från både höger och vänster. Aktivitetsgarantin hette den S-märkta reformen år 2000, Jobb- och utvecklingsgarantin de borgerligas 2007.

Plusjobb infördes 2006 och var Socialdemokraternas kortlivade motsvarighet till Fas 3 som kom året efter. Nyligen lanserade den rödgröna regeringen så kallade Extratjänster, som liknar det tidiga 1930-talets reservarbeten, där inte heller heltidsarbete tilläts.

Man kan nog summera arbetslinjens 100 år som så att disciplinering, rättigheter och skyldigheter, morot och piska, funnits hela tiden, men tonvikten har skiftat genom åren.

Sedan 1990-talet har de moraliserande argumenten vunnit ny styrka, och arbetslinjen tillämpas nu även på sjukförsäkringen. Ja, även skatte- och migrationspolitiken har färgats av arbetslinjetänkandet.

Från 1800-talet har synsättet återvänt att arbetslöshet till stor del beror på den enskilde och inte främst på samhället eller näringslivet. Är man arbetslös så har man helt enkelt inte sökt tillräckligt många jobb, även om man sökt tusentals.

I höstas trodde borgerliga debattörer att arbetslinjen med den rödgröna regeringens politik fick nådastöten. Och det nuvarande parlamentariska läget är ju minst sagt osäkert. Blir arbetslinjen 101 år också, kan man undra. Troligen, den har varit anmärkningsvärt seglivad.

Visst har den tolkats olika, men alla har bekänt sig till den. Den har helt enkelt varit en del av den så kallade svenska modellen. Följdriktigt så står det i en av Socialförsäkringsutredningens småskrifter från 2005 att ”arbetslinjen är i svensk politik som mammas köttbullar”.

KARL-ERIK TALLMO Författare och journalist

Karl-Erik Tallmo