Jona Elings Knutsson: Yttrandefrihet bara för den som hatar?

Religiösa lagar hotar demokratin. Det står inte minst klart sedan den brittiske kulturpersonligheten Stephen Fry hotats med åtal för hädelse. Brottet begicks i ett annat land där han var på besök, ett land som  så sent som 2009 antog en ny lag mot blasfemi. Enligt landets tidningar medverkade Fry i ett tv-program där han frågade sig: “varför ska jag respektera en nyckfull, ondskefull korkad gud som skapat en värld fylld av orättvisa och smärta?” För detta riskerade Fry motsvarande en kvarts miljon kronor i böter.

Samtidigt i ett annat djupt religiöst land  har en feminist precis dömts skyldig efter att ha fnissat när en politiker talade i landets parlament. Enligt pressen sa politikern att den tilltänkta justitieministern hade behandlat alla landets medborgare lika. “Jag kunde inte hålla mig”, beskriver den 61-åriga kvinnan som nu hotas av motsvarande femton tusen kronor i böter och ett års fängelse. Åklagaren hävdar att det alls inte var fråga om något fniss. Kvinnan ska tvärtom ha brustit ut i skratt, två gånger om.

Man kunde hoppas att omvärlden skulle reagera på förskräckelse mot dessa tydliga inskränkningar av yttrandefriheten. Men varken Irland där Fry anklagades för hädelse eller USA som dömt Desiree A. Fairooz för att hon fnissat får utså någon offentlig kritik. Man skulle utan att överdriva finna fog för att klandra dessa kristna stater.

Men termen yttrandefrihet tycks i dagsläget främst reserverad för högerextrema tyckare. I Australien pågår ett brinnande försvar för rätten att vara rasistisk. Landets lag mot rasdiskriminering är för sträng, menar man, och som bevis används en karikatyrteckning som kritiserades i media men inte fälldes.

På teckningen håller en polis ett barn i nackskinnet och säger åt barnets far, avbildad som en nidbild av en aborigin, att lära barnet ta personligt ansvar. “Okej men vad heter han?” frågar pappan med en ölburk i handen. Bilden friades alltså, ändå kräver tyckare att lagen mot rasdiskriminering ska upphävas.

Samma tendens ses här hemma. Nazister på Bokmässan ses som nödvändigt för yttrandefrihetens bevarande. Men när en socialsekreterare som i söndags höll tal på en manifestation för flyktingbarn i Gamla Stan blev avbruten av en organiserad nazistattack tog polisen lång tid på sig att komma till platsen och lät senare nazisterna stå kvar intill manifestationen. Socialsekreterarens yttrandefrihet tycks oväsentlig.

Sammanfattningsvis tycks det som att den som ifrågasätter manssamhället om så ens bara med ett fniss, eller svartmålar den kristna guden, eller försvarar barn på flykt; den ska straffas och tystna. Men den som vill uttrycka rasism och hat, i ord eller med våld, ska värnas och beredas utrymme. Det ligger något djupt ironiskt i att den sistnämnda gruppen ofta säger att religiösa lagar hotar demokratin. Men då bara sharia-lagar, förstås.