Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Visst är det något som har gått sönder

Kvar efter fabriksnedläggningarna står en besviken arbetarklass. Fäder och söner utan framtid som lockas alltmer av diverse populister. Mats Edman skriver om en industriarbetarklass som är på väg att försvinna. \

Publicerad: 13 mars 2014, 06:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


KRÖNIKA. Just nu är det åtskilliga som har till jobb att älta den till intet förpliktande satsen att ”något håller på att gå sönder” i Sverige. Vad som exakt menas förefaller underordnat eftersom alla tar sig rätten till sin egen ”upplevelse”. Viktigast är nog att sprida den diffusa känslan av att vårt land med 290 självstyrande kommuner – hälften höger, hälften vänster – befinner sig på sluttande plan. Samtidigt dessutom.

Kommunerna är nu väldigt olika. Medan ungefär hälften är på väg utför befinner sig den andra halvan i befolkningsboom, bostadsbrist, jätteinvesteringar och brist på arbetskraft. Våra kommuner skiftar i 290 blå, röda och gröna nyanser. Inte i svart eller vitt.

Fast ”något” har verkligen gått sönder. Detta ”något”, som slagits i tusen bitar, är illusionen om tillvarons beständighet. I samhällsdebatten märks nästan dagligen en reaktionär längtan till en lugnare tid med homogena orter där folk kände trygghet i sin egen klass.

Flera tunga trender skaver mot vårt folk och land: teknikutveckling, utbildning, urbanisering, demografi, jämställdhet, migration, avreglering och globalisering. Förändringskrafter som ruckar på modellen för vad som ses som ”ordning och reda”.

Ingen enskild förändring är större än industrins. Vad man tydligt ser är att industriarbetarklassen är på väg att försvinna. 1970 stod industrin för 28 procent av landets sysselsättning. 2013 jobbade bara 12 procent i industrin. Fabriker rationaliseras, digitaliseras och jobben exporteras till Asien.

Jord, skog och fiske har sedan 1970 gått från 8 till 2 procent av sysselsättningen. Snart är det bara älgjakten kvar i stora delar av det gamla Sverige. I dessa dagar hotar krisen i stålindustrin bruksorterna i Mellansverige och Norrland.

Så det är ljudet och dofterna från industrisamhällets fabriker som försvinner. Detta ”något” kräver framöver mer utbildning, jämställdhet, urbanisering och invandring för att möta den växande tjänstesektorns arbetskraftsbehov och för att klara dagens krav på välfärden.

Kvar efter fabriksnedläggningarna står en besviken och otillräckligt anpassad arbetarklass av äldre och yngre män. Fäder och söner utan jobbframtid på orten, och som lockas alltmer av diverse populister.

Men detta ”något” är resultatet av att miljontals människor och företag förändras, tar beslut och rör sig sakta framåt. Denna ständiga rörelse kan likt en flod hejdas eller avledas temporärt men aldrig stoppas.

Det finns dock en hållbar strategi: satsa på forskning, bejaka entreprenörskap och kontinuerlig anpassning till förändringar i omvärlden. De politiker som lovar att de kan återställa ”något” tillstånd som inte längre existerar är dömda att misslyckas.

Mats Edman, Chefredaktör Dagens Samhälle

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev