Vinsterna ska bort - för morsans skull

Min morsa var en klassmedveten kvinna. Mellan pustarna från syrgasmaskinen brukade hon säga att hon tackade sin lyckliga stjärna för att hon föddes i Sverige: ”I USA hade jag varit död för länge sen.”

Morsan hade kol – kronisk obstruktiv lungsjukdom, som förr vanligtvis kallades emfysem. Hon var sjukpensionär i femton år. Innan hade hon jobbat deltid som städerska på fritidsgården i Västertorp. Nu, i början av 2000-talet satt hon i bästa fall upp, lyssnade på radio och läste romaner. Röra sig kunde hon inte, för lungorna var helt förstörda av rökning. Kol slår stenhårt mot främst arbetarklassens kvinnor. Morsan hade tur. Hon fick förmodligen den bästa vård som fanns att köpa för pengar och det kostade oss nästan inte en krona.

Högkostnadsskyddet för läkemedel och mediciner som hon de sista 20 åren av sitt liv utnyttjade till max, gav henne medicin och vård som hennes ynkliga förtidspension aldrig hade räckt till. När hon gick bort i augusti 2005 hade vi snackat länge precis kvällen innan. Om hur farsan skulle klara sig när hon var borta. Hon sa det där igen, och skrattade åt det. ”I USA hade jag varit död för länge sen.”

I ett annat system än ett med generell välfärd hade en arbetarklassfamilj som vår aldrig kunnat ge henne den vård hon behövde. För mig är detta inte sentimentalitet eller något jag skriver för att få sympati. Detta är realiteter. Min morsa kunde aldrig bli en lönsam kund. Hon hade aldrig ens fått teckna en privat försäkring.

För mig är det exakt detta diskussionen om privat vinst i välfärden handlar om. Svenskt Näringsliv vill göra frågan om hur vår välfärd organiseras till en fråga om näringsfrihet och om riskkapitalbolags placeringar. De borgerliga partierna och deras stora bruna kusin pratar hellre om valfrihet än om själva fundamentet för välfärden och riskerna vi tar när privata aktörer släpps in i systemen. Kapitalism i skola, vård och omsorg är en stridsfråga därför att det riskerar en jämlik välfärd.

Studerar man SOM-institutets undersökning 2017 om vinstfrågan, skriven av Lennart Nilsson, visar det sig att en jättemajoritet på runt 70 procent av medborgarna är mycket skeptiska och vill ha bort vinstläckaget. Det gäller även de borgerliga partiernas väljare, och det gäller även de som själva använder privata alternativ och som starkt värdesätter valfrihet. Forskaren noterar särskilt det enorma avståndet mellan just de borgerliga väljarnas inställning till vinst och deras riksdagsföreträdare.

Trots näringslivets mångmiljardkampanj (betald med skattemedel) fattar folk att aktiebolag som vägrar gå med på vinstreglering inte har i välfärden att göra – till skillnad från ideella aktörer och bolag som har andra syften än vinst. Valfriheten blir kvar om Reepalus utredning går igenom. Det enda vi riskerar att förlora är kapitalister som är i välfärden för att maximera vinsterna. Och dem tycker även högerväljarna att vi klarar oss utan.

Nu kommer regeringen och vänstern gå fram med en proposition i riksdagen. Den kommer säkert att fällas av borgerliga och bruna politiker som står mycket långt ifrån sina väljare i synen på profit i välfärden. Men vänstersidan ska inte låta sig nedslås om det vårdindustriella kapitalet vinner matchen i vår.

Vi ska fortsätta att driva den här frågan tills kapitalismen är borta ur välfärden. Folket är på vår sida. Det är dock tydligare än någonsin att det krävs en rödgrön majoritet i riksdagen för att reglera vinsterna i välfärden.

Vi får helt enkelt se till att det blir en rödgrön majoritet så fort som möjligt och som då kan få igenom ett vinstförbud. Ett år, fem år, tjugo år - det spelar ingen roll. Vinsterna ska bort. För välfärdens skull. Och för morsans.

Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys och författare