Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Nils Karlsson: Vilks konstnärskap var så mycket mer än en rondellhund

Låt inte minnet av Lars Vilks definieras av hans antagligen minst intressanta konstverk: rondellhunden. Vilks byggde i stället sitt eget monument i Nimis.

Publicerad: 11 oktober 2021, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

YttrandefrihetPolisenReligionKultur

Lars Vilks dog. Det känns väldigt märkligt. Han hade den där auran av odödlighet kring sig – som Robert Duvall i Apocalypse Now. Bomberna föll runt omkring honom men alla visste att han skulle överleva. 

Vilks har på ett eller annat sett berört oss i Sverige. Dels för den berömda rondellhunden som var skälet till att han sedan 2007 fick leva med polisskydd. Men också på grund av den övriga konsten han skapade. Ständigt kontroversiell och ständigt i uppror mot någonting. 

Ingen kan oberörd vandra vid Nimis – det bygglovssaknande häpnadsväckande monumentet av drivved som blev en långvarig följetong i medierna och på myndigheterna. Vilks var måhända inte vår konstnärligt mest framstående konstnär men han var aldrig ointressant. 

Det är på grund av hans övriga konstnärskap som de krav på att resa monument över rondellhunden, att publicera den överallt hela tiden och att museer ska köpa in den bör ses som orättvist mot Vilks. 

Vi ska inte låta minnet av honom definieras av hans antagligen minst intressanta konstverk. Det måste man få säga om rondellhunden. Den är ett ganska ointressant sätt att sparka in öppna dörrar. Nej, Vilks byggde i stället sitt eget monument i Nimis.

LÄS OCKSÅ_ Höganäs redo stå upp för Nimis: ”En symbol för yttrandefriheten”

De som rondellhundar dygnet runt tycks se Vilks som någon som gjort stora insatser för yttrandefriheten eller att han avslöjat hur svag vår yttrandefrihet är. Att vi därför närmast tvångsmässigt måste publicera hunden. 

Men yttrandefriheten är precis likadan nu som innan Vilks ritade sin Muhammed-vovve. 

Vad han möjligen visade är att samhället verkligen ställer upp och lägger miljon efter miljon kronor på att skydda en enskilds rätt till yttrandefrihet. Det är bra. Det ska samhället göra. Yttrandefriheten är inte starkare än den är för varje enskild. 

Rondellhunden ställer i alla fall en fråga. Kan man säga vad som helst? Även om vi vet att vi får polisbeskydd efteråt så är det ju ett sorgligt tillstånd att det behövs. Yttrandefriheten är värd att försvara och tänja gränserna för. Vi kan inte bara tacka Vilks för hans hund och gå vidare. Vi måste försvara vår yttrandefrihet hela tiden.

Efter Vilks död fylls olika kommentarsfält med kommentarer om hur bra det är att Vilks är död. Att han är i helvetet. Att bilolyckan som tog hans liv var guds straff för hunden. En arabiskspråkig nättidning i Malmö tvingas radera hundratals kommentarer. Det öppnar om inte annat dörrarna för att seriöst skämta om deras gudsbild, och att göra det är nog ett bättre sätt att hedra Vilks än att smälla upp rondellhundar till höger och vänster.

För om din Gud har velat se Vilks död sedan 2007 men först lyckas ha ihjäl honom 2021 så säger det en del om dig eller din Gud. Påstår du att sen svenska polisen varit mäktigare än Gud i fjorton år? Är detta inte i så fall hädiskt? Antingen är Gud inte allsmäktig eller så ville han inte alls att Vilks skulle dö mer än att någon annan skulle dö. 

För om Gud verkligen ville döda Vilks men misslyckats i fjorton år kan den svenska polisen titta på honom som Hulken, en annan filmfigur med aura av odödlighet, tittade på Loke efter att ha slängt med honom som en trasdocka i The Avengers och sa: futtig Gud. 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Nils Karlsson

Föreläsare och filosof, inte längre miljöpartist

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev