Malcom Kyeyune: Vilket EU vill vi egentligen ha?

I dagarna är det tänkt att Sverige ska börja bidra med sitt stöd till EU:s så kallade återhämtningsfond. Enbart två partier – Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – har motsatt sig att Sverige ska vara en del av detta projekt, vars nota på över hundra miljarder kronor lovar att bli tämligen saftig för Sveriges del.

Det är på många sätt synd att det här initiativet inte föregåtts av en mer seriös debatt om vad för sorts projekt EU är i dag och vart unionen är på väg. Det faktum att Brexit skedde och inte bara visade sig vara en brittisk feberdröm har ju visat att projektet inte är lika ofrånkomligt eller välsignat av historien som många i Europa trott. Det enda alternativets väg visade sig, när allt sagts och gjorts, faktiskt ha andra alternativ.

Frågan om Sverige ska vara med i EU eller inte är inte särskilt het i dag, men det borde inte ha hindrat oss från att faktiskt tala om vart EU är eller borde vara på väg. Vad för sorts EU-samarbete som ligger i den självständiga nationalstaten Sveriges intresse, och vad för sorts samarbete som inte gör det. I en debattartikel förra året, när coronastödet fortfarande låg på ritbordet, skrev den förre detta närings- och handelsministern Leif Pagrotsky om hur fonden riskerade att bli en ”dimridå för att rädda euron”. Det officiella syftet – att kickstarta ekonomin – var förfelat från början, delvis på grund av att pengarna skulle komma att gå till fel länder (Belgien, som drabbats hårdast av corona mätt i dödstal per capita, skulle inte få stöd utan vara tvunget att betala in till fonden), delvis på grund av att stödet skulle komma för sent, i återhämtningsfasen snarare än i krisfasen.

Det ligger mycket i denna beskrivning, och det är ett mycket allvarligt problem att det ser ut så. EMU, den europeiska monetära unionen, byggdes med stora och allvarliga strukturella fel från början. Den samlade länder med extremt olika ekonomiska förutsättningar under en och samma valuta – utan att implementera en mekanism för att kunna transferera resurser från starkare områden till svagare.

I länder som USA, med sina 50 olika delstater, tar den federala staten på sig att transferera pengar från New York till Missouri, just för att undvika att dollarn blir en för dyr tyngd runt halsen på de svagare delstaterna.

I Europa finns ingen sådan vilja. Framförallt är tyskar ovilliga att betala för de ”latare” folken i Europa. Kanske är detta förståeligt, givet den inrikespolitiska situationen i Tyskland, men resultatet av denna goda protestantiska arbetsmoral är en situation där de svagare länderna sakta men säkert håller på att kvävas. Italien är fortfarande en enorm tickande ekonomisk bomb, samtidigt som ett system med riktiga transfereringar mellan medlemsländerna förblir politiskt omöjligt.

Därmed blir påhitt som coronafonden något av en trojansk häst, ett smugglande av transfereringar bakvägen, som ingen behöver erkänna öppet. Så beter sig inte en stark union, utan detta är tecken på ett samarbete där dysfunktion – obeslutsamhet, ohederlighet inför de egna nationella väljarna – blivit vardag.

Coronafonden kommer inte att lösa de djupa strukturella problemen som eurosamarbetet dras med, och det kommer antagligen inte att göra särskilt mycket för att uppfylla sitt officiella syfte heller. Man måste således fråga sig: hur stark är egentligen denna Europeiska union? Är inte det värt att diskutera?