Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Vilka ska få styra polisen?

I en förhandlingsvälfärd gynnas de som vet hur de får sina röster hörda. Risken är att de grupperna får stort inflytande i medborgardialogerna om vad polisen ska prioritera lokalt. Här måste kommunerna se upp.

Publicerad: 29 september 2016, 04:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FörtroendevaldaPolisenKommunerMedborgarskap

Den nya polisorganisationen som började gälla i januari 2015 bär drag av både centralisering och decentralisering. Å ena sidan har de tidigare 21 regionala myndigheterna slagits samman till en för att få en mer effektiv polis som ska vara lättare att styra. Om regeringens regleringsbrev pekar ut prioriteringar så ska rikspolischefen kunna fokusera hela myndighetens resurser på de frågorna.

Den rödgröna regeringen pekade till exempel ut att polisen ska utveckla arbetet för att bekämpa hatbrott (vilket jag tycker är en bra prioritering) och att avsevärt öka andelen verkställda avvisningar (vilket jag är mer skeptisk till). Men prioriteringarna är beslutade på demokratiskt vis och då är tanken att de ska ge effekt i hela myndigheten.

Å andra sidan har man också byggt in starka lokala möjligheter till styrning, genom medborgardialoger i lokalsamhället. Enkäter, intervjuer, stormöten och samtal med medborgare ska resultera i gemensamma prioriteringar för det trygghetsskapande arbetet i kommunen (eller stadsdelen). Tanken är att en gemensam lägesbild av det lokala samhällets problem ska resultera i tydliga lokala prioriteringar för polisen. Ett så kallat medborgarlöfte ska signeras mellan kommunen och polisen och senast 2017 ska alla kommuner ha löften på plats.

Det låter som det bästa av två världar, men det finns en stor risk att den senare prioriteringsövningen styrs av ett fåtal angelägna individer och att det kör över det centrala beslutet, som får antas utgå från ett allmänintresse om vilken brottslighet som är strategisk att prioritera.

Många kommunpolitiker vittnar till exempel om att när man måste lägga ner en av kommunens skolor så är det den skola med mest väletablerade och förhandlingsvana föräldrar som kommer att engagera sig mest – och så känner man sig till sist tvungen att lägga ner en annan skola (oaktat vilket beslut som var det bästa för helheten). Det kallas ibland för  ”förhandlingsvälfärd”, när rättigheterna är lite fler och lite bättre för dem som vet hur man påverkar samhället. Människor med mycket tid och vana att kontakta myndigheter blir i regel överrepresenterade på samrådsmöten, i enkäter och medborgarsamtal. Personer som kan gå på stormöten på vardagseftermiddagar, kanske inte har barn att ta hand om och/eller inte är på jobbet då.

Så man kan tänka sig att polisens arbete med att samtala med invånarna lätt domineras av de grupper som dels redan har högt förtroende för polisen och som dels är vana att ha kontakt med myndigheter. Därmed kan den lägesbild av vilken brottslighet som behöver prioriteras lokalt också formas av vissas perspektiv.

När jag läser några av de medborgarlöften som redan finns och hittar prioriteringar om att ta itu med ”busliv” och ”ofog” från barn och unga, att det fysiska poliskontoret ska ha oförändrade öppettider och att det behövs riktade insatser mot ungdomar som dricker alkohol och klottrar så säger mig mina fördomar att det är en viss åldersgrupp som deltagit i medborgardialogerna.

Unga människor kanske snarare skulle lyfta fram trakasserier på nätet, att kunna hålla kontakt med polisen digitalt och problemen med sexuellt våld, där unga tjejer är de allra mest utsatta – eller andra exempel där unga drabbas hårdast av otrygghet och brott.

Jag tror att de kommunpolitiker och –tjänstemän som deltar i medborgardialoger med polisen behöver arbeta hårt för att en större andel av befolkningen ska delta i arbetet om modellen för medborgarlöften ska överleva.

För om polisen nationellt skulle vara styrda till att prioritera hatbrott och avvisningar samtidigt som samtliga kommuner prioriterar, säg, ”busliv” och klotter så kommer det inte dröja länge förrän rikspolitiker kommer att kräva mer centralisering. Och det tror jag är det sista kommunpolitikerna vill.

Många kommunpolitiker vittnar till exempel om att när man måste lägga ner en av kommunens skolor så är det den skola med mest väletablerade och förhandlingsvana föräldrar som kommer att engagera sig mest

Anders Wallner, krönikör Dagens Samhälle

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News