Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Vilka åsikter får hen ha om feminism?

Kan vi se människan bakom könet? Och klarar feminismen av att diskutera sig själv? Dagens Samhälles krönikör Stig-Björn Ljunggren tolkar känslostormarna som Belinda Olssons feministserie på SVT rör upp.

Publicerad: 28 januari 2014, 08:47

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

JämställdhetFeminism

Angreppen på Belinda Olssons feministserie på tv har varit rätt underhållande. Det har känts som att bli tillbakaflyttad till 70-talet när folk fortfarande hade mage att hävda att vissa typer av program inte borde sändas.

Sakfrågorna kom i skymundan när huvudkrymparna kastade sig över Olsson för att hon fräckt försöker diskutera feminismen kritiskt. Som exempelvis Maria Sveland som i en ETC-artikel inte bara angrep Belinda Olssons tilltag, utan också gjorde tydligt att SVT tagit ett förkastligt ställningstagande genom att utsända renegatens irrläror.

Dominansstrategin är tydlig: Det kommer att stå er dyrt om ni ger syre åt denna typ av åsikter! Tänk er för nästa gång! Vi vill inte ha några felaktiga åsikter i dumburken!

Hur ska vi tolka det höga tonläget?

Ett är förstås att peka ut feminismen som bliven sekteristisk, skogstokig och havererad. Och åtskilliga av attackerna på Belinda Olsson ger syn för sägen. Det handlar om en regress in i sjuttiotalets brist på tolerans.

En annan tolkning är förstås att feminismen tvärtom blivit så internaliserad i vårt normaltänkande att återstoden är en grupp grälsjuka hel- och halvidioter som bara får syre om de hittar någon lika galen anti-feminism att hata ikapp med.

Men den tredje och mest lovande tolkningen av debatten, är att det fortfarande finns några problematiska frågeställningar att ta itu med, nu när vi kommit runt hörnet och – principiellt – betraktar män och kvinnor som jämlikar.

En av väljarnas starkaste åsikter är att det behövs mer jämställdhet.

Men om frågan i stället är att omfördela makt mer jämlikt sjunker anhängarna rejält. Och att könskvotera chefer i stat och kommun är ungefär lika populärt som höjd bensinskatt eller ökat antal vargar.

Frågan är, Vilka konkreta förändringar är vi beredda att acceptera för att genomföra en god princip?

Ska vi redan på förskolan sätta tänderna i genustänket och korrigera förväntningarna som läggs på barnen av en fördomsfull omgivning? Ska pojkarna tvingas leka med dockor, flickorna med bilar, eller ska nya lekar uppfinnas som tar bort gränsen mellan manligt och kvinnligt?

Kanske ta bort leksaker som är tydliga genusmarkörer?

Vad betyder det att vi har ett politikeretablissemang som grälar om bolagsstyrelsernas könssammansättning (som egentligen inte ligger på deras bord) medan de blundar inför förskolans ensidiga kvinnliga bemanning (som ligger på deras bord)?

Och varför är vi så infernaliskt besatta av om ett nyfött barn är en pojke eller flicka? Könet är det första vi frågar efter sedan vi försäkrat oss om att förlossningen gått bra!

Det påminner lite om den gamla Benny Hill-sketchen, när barnmorskan håller upp det nyfödda barnet för fadern – som springer fram till sin lilla telning och ropar entusiastiskt: ”Det blev en pojke! Det blev en pojke!” Barnmorskan replikerar ilsket: ”Det är en flicka. Släpp mitt finger!”

Frågan är om vi vill släppa fingret och se människan inte könet hos det uppväxande släktet? Feminister i teorin – men i praktiken?

Vad betyder det att vi har ett politikeretablissemang som grälar om bolagsstyrelsernas könssammansättning (som egentligen inte ligger på deras bord) medan de blundar inför förskolans ensidiga kvinnliga bemanning (som ligger på deras bord)?

Stig-Björn Ljunggren

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

JämställdhetFeminism

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News