Vi som pratar klan värnar om allas rättigheter

”Verkligheten har redan sprungit ifrån dem som ser diskussionen om klanstrukturer som kulturrasism. För ett år sedan kunde vi ta del av Johanna Bäckström Lernebys utmärkta reportage i Aftonbladet om hur en klan styrde ett helt område, och därmed dess invånare, i Göteborg. De som inte vill se motsättningen mellan klanstrukturer och rättsstaten har i mångt och mycket redan förlorat. De kan sätta sig med benen i kors på en sluttning i Tibet och önska sig en annan värld. Men det hjälper föga den utmaning som klanstrukturers mindre fagra sidor utgör för rättsstaten.

Skeptikerna sitter dock inte tysta i ett hörn. Så sent som förra veckan recenserade konstkritikern Sinziana Ravini, bosatt på behörigt avstånd i Paris, antologin ”Klanen” red. Per Brinkemo & Johan Lundberg, där undertecknad även hör till en av skribenterna, på Aftonbladets kultursida. Varför redaktionen upplät uppdraget att recensera en fackbok åt en konstkritiker, som dessutom uppenbarligen inte förstått bokens budskap, är oklart.

Ni märker var vi hamnar. Ja, 20 år tillbaka i tiden då talet om hedersrelaterat våld var kulturrasistiskt. Nu gäller det klan. Ironin är dräpande då en förståelse av just klanstrukturer är nödvändig för att förstå hedersrelaterat våld.

Med lite ödmjukhet kan det förhoppningsvis ta kortare tid än 20 år. Men det är tyvärr här det brakar ihop. Bristen på hyfs och självinsikt samt att kritikerna kanske inte behärskar frågan hindrar det konstruktiva samtalet. Det som inte faller espressosippande skribenters maktanalys i smaken avfärdas med ett så ohemult grovt ord som ”rasistiskt”.

En bok vars främsta syfte är att sprida kunskap, som tydligt vänder sig mot kulturessentialism och därtill värnar om allas fri- och rättigheter, kritiseras i stället för att vara mumma för högerextrema. Visa mig den högerextrem som med sin ära, heder och karriär på spel, kämpar för allas lika värde. Med en så arrogant inställning till komplexa problem löser vi inga problem.

Vi kan låta även den här frågan ta tid innan den sjunker in, på samma sätt som frågorna om migration eller tiggeri. Men i det här fallet står självaste rättsstaten, garanten för allas våra fri- och rättigheter, på spel. Pejorativa tillmälen som ”rasist” gör förbaskat ont. De besudlar människors rykten.

Låt mig tala klarspråk. Det är inte de som ägnar sig åt självförverkligande på heltid, det är inte de som ägnar sig åt begreppsliga kullerbyttor eller de som får ångest när kultur och etnicitet förs på tal som drabbas av klasstrukturers baksidor. De som drabbas är de vars liv och drömmar är underordnade kollektivets bästa. Dessa människor råkar ha fötts i en annan kultur. Det är inte skäl nog att hindra ett konstruktivt samtal. Den här ojämlikheten måste bakas in i maktanalyserna om vi ska värna om vårt öppna samhälle och alla dess invånare.

Anosh Ghasri, frilansskribent och integrationskoordinator