Vi ska inte tacka Selma Lagerlöf för rösträtten

Segraren skriver historien - eller helt enkelt hen som har råd att dokumentera den. Rösträtten, som fyllde 100 år i måndags, är inget undantag. Trots att socialdemokrater och liberaler fattade beslutet, tenderar arbetarkvinnornas insatser ständigt att osynliggöras.

I Maria Schottenius krönika om frågan i DN är klassmarkörerna så framträdande att det framstår som ett skämt: det handlar om guldsmycken, stora hattar och vackra kläder, Operan och Villagatan på Östermalm. Alltihop färgstarka detaljer, men på intet sätt typiska för rösträttsrörelsens verkliga villkor under en period då en betydande andel av befolkningen levde på svältgränsen. Så slås det fast: ”Bland kvinnorna var det framför allt de liberala som drev rösträttsfrågan. För de socialdemokratiska kvinnorna gick ’brödfrågorna’ och klasskampen först.”

När man formulerar sig så tvärsäkert är det bra om det man säger är sant. Så är dock inte fallet.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti bildades 1889. Redan från början drevs kravet om allmän och lika rösträtt, "utan någon af könsskilnaden betingad olikhet”, som det heter i det första partiprogrammet.

Kvinnor som Ellen Key, Frida Stéenhoff, Selma Lagerlöf och Elin Wägner gjorde förvisso stora insatser för kvinnors rättigheter, men det vore naivt att tro att de oerhörda maktförskjutningar kvinnorättsrörelsen medförde åstadkoms av en handfull rika personer som hade möjlighet att ägna sina liv åt att skriva romaner.

Jobbet gjordes av de arbetarkvinnor i rösträttsrörelsen som ägnade dagarna åt kroppsarbete och kvällarna åt fackliga och politiska möten (som började klockan nio – arbetsdagen var lång). De lämnade knappt något efter sig. Men frånvaron av arkivmaterial är inget mått på insatsens storlek.

Om borgerlighetens rösträttskvinnor framstår som mer ogrumlat engagerade beror det på att de män de kände och levde med redan hade rösträtt. Dessa kvinnor behövde aldrig bry sig om klass.

Den lyxen hade inte arbetarkvinnorna. De stod mitt i korselden mellan kön och klass och behövde vid några tillfällen välja vilket som skulle gå först. Omkring 1905, då knappt hälften av de svenska männen hade rösträtt, såg den liberala regeringen en chans att utöka rösträtten för män. De var dock beroende av stöd från de konservativa i riksdagen. Att de skulle acceptera kvinnlig rösträtt var uteslutet.

Socialdemokraterna bestämde sig tillfälligt för att skjuta på kravet på kvinnlig rösträtt. Det var en rent taktisk bedömning för att åtminstone kunna utöka rösträtten något. Men frågan splittrade de socialdemokratiska kvinnoklubbarna. Vissa accepterade partiets bedömning, andra tyckte att den var ett stort svek. Konflikten blev oerhört infekterad och såren efter den levde kvar i åratal.

Jag har läst de över hundra år gamla diskussionsprotokollen. Jag har sett vad konflikten kostade. Jag har föreställt mig hur det måste ha känts för någon som socialdemokraten Anna Sterky som vid 65 års ålder, efter ett helt liv i rösträttskampen, för första gången fick gå och rösta.

Och jag har tänkt att få saker vore nedrigare än att glömma hennes kamp och priset hon betalade.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare, bloggare