Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

onsdag12.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Vi såg oss själva som höghusens överklass

Nio av tio svenskar bor inte i allmännyttan. De föredrar att bo i hus, radhus, bostadsrätt eller att hyra av privata värdar. Det gör många invandrare också. Att samtidigt som det behövs 600 000 nya bostäder höra bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) predika de tillfälliga modulbostädernas lov är som att lyssna till ljudet från en social och ekonomisk bomb.

Publicerad: 9 april 2015, 03:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

ByggreglerBostadsbyggandeBostäderBostadsbristen

Bostadssegregationen har existerat och förvärrats i decennier. Totalt 1 006 000 lägenheter byggdes 1965–1974 för att bota bostadsbrist, trångboddhet och dålig standard. Då hette det social ingenjörskonst och ambitionerna var vällovliga.

De nya stadsdelarna sågs i likhet med offentlig sektor som en del av det stora välfärdsprojektet. I dag räknas drygt 180 sådana områden som utanförskapsområden med allt vad det innebär av social stigmatisering och ojämlikhet. Jag växte själv upp i ett sådant område, i Södertälje, på 1960- och 1970-talet. Just den stadsdelen var dock inte lika utsatt socialt som de något senare byggda klassikerna Ronna, Geneta, Hovsjö, Saltskog och Fornhöjden.

Vi såg dock oss själva som höghusens överklass. Våra kooperativa föräldrar hade köpt lägenhet hos Riksbyggen och HSB. Annat var det med de som bodde på andra sidan lergärdet. I Telgebostäder, hos allmännyttan. Där var klimatet tuffare redan då.

Ingen regering kan svära sig fri från ansvar för bostadssegregationen, och särskilt inte Socialdemokraterna. De byggde miljonprogrammet, har förvaltat det och sitter med makt över kommunala bostadsbolag i Stockholm, Göteborg, Malmö och ett flertal andra större städer.

Statliga Boverket har statistik över hur människor ställer sig till att bo i miljonprogrammet. Statistiken är indelad efter etnisk bakgrund. Tre grupper anges: svensk bakgrund, född i Sverige med utländsk bakgrund och utrikes födda. Göteborg sticker ut som landets mest segregerade storstad.

■ Göteborg: 19 procent av de helsvenska göteborgarna bor i allmännyttan. Motsvarande siffra för göteborgare med utländsk bakgrund är 82 procent.
■ Stockholm: 11 procent av de svenska stockholmarna bor i allmännyttan. 57 procent av dem med utländsk bakgrund.
■ Malmö: 10 procent av de svenska malmöiterna hyr av allmännyttan. 51 procent av Malmöborna med utländsk bakgrund.

LÄS OCKSÅ: Kaplans kalkyler för modulhus spricker

Nio av tio svenskar bor alltså inte i allmännyttan. De föredrar efter 50 år med miljonprogrammet att bo i eget hus, radhus, bostadsrätt eller att hyra av privata värdar. Det gör många invandrare också. Om de har råd och möjlighet. Kalla det flykten från miljonprogrammet.

Och tiderna förändras. 1965 subventionerade staten bostadsbyggandet, AP-fonderna finansierade, tillväxten var stark och invandrare sattes i arbete. Men 2015 är den sociala bostadspolitiken borta, hushållen får för boendet betala det mesta själva, BNP-tillväxten per capita är negativ och de människor som flytt till det omtalade paradiset i Norden hänvisas till socialen i många, många år.

FÖLJ HELA DEBATTEN OM BOSTADSKRISEN OCH MODULHUSEN

Regeringen vill gärna se att det byggs 600 000 nya bostäder till 2025. För det krävs både vilja, finansiering och köpkraft hos dem som förväntas bo i de nya husen. Med tanke på att efterfrågan kommer från unga och flyktinginvandrare kan man konstatera att köpkraften är mycket låg. Då måste finansieringen komma från något annat håll.

För regeringens del finns egentligen ett enda alternativ: skattehöjningar. Nybyggandet måste subventioneras kraftigt, och i så fall på ett eller annat sätt som inte hamnar i konflikt med tuffa EU:s regler mot subventioner. För Marknaden - som i detta fall är de unga och flyktinginvandrarna - har inte den köpkraft som krävs för att byggbolagen ska sätta spaden i marken. De bygger bara för de som kan köpa sin bostad eller har råd med nutidens hyresnivåer.

Billiga bostäder är en myt. En vanlig trea på 70 m2 kostar cirka 2 miljoner att bygga numera. Så bara hus och mark för 600 000 lägenheter kostar minst 1 200 miljarder kronor. Den omgivande kommunala servicen ingår givetvis inte i kalkylen. Allmännyttan behöver samtidigt renoveras för 500–600 miljarder kronor. Med mera. Välfärdens kostnader rusar på alla fronter nu.

Att mot den fonden höra bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) predika de tillfälliga modulbostädernas och containerhemmens lov är som att lyssna till ljudet från en social och ekonomisk bomb. Tick, tick, tick.

Våra kooperativa föräldrar hade köpt lägenhet hos Riksbyggen och HSB. Annat var det med de som bodde på andra sidan lergärdet. I Telgebostäder, hos allmännyttan.

Mats Edman, Chefredaktör Dagens Samhälle

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev