Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Vi måste rädda barnen som inte vill leva

Att ha sår i själen gör lika ont som att skada sig fysiskt och är minst lika farligt. Men Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) står illa rustad. För en välfärdsstat borde uppgiften att rädda barn som inte vill leva vara högprioriterad. Men Sveriges plats i sammanhanget är inte på piedestal utan i skamvrån.

Publicerad: 9 december 2016, 04:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

PsykiatriSjälvmordUngdomarBarn

Anledningen till att jag skriver hit är för att jag har slut på alternativ. Att skära, bränna och slå mig själv funkar inte längre. BUP vill inte ha mig, min kurator kan inte hjälpa mig, min pappa har tröttnat på mig och min mamma oroar sig för mycket ändå”. Bris har slagit larm att under förra året var psykisk ohälsa det vanligaste samtalsämnet i deras stödverksamhet.

Barn berättar om nedstämdhet, självskadebeteende och funderingar på att avsluta sina liv. Den senaste folkhälsorapporten från Folkhälsomyndigheten konstaterar att den psykiska ohälsan fortsätter att öka bland barn i Sverige. Det rör sig framför allt om depressioner och ångestsjukdomar.

Att ha sår i själen gör lika ont som att skada sig fysiskt och är minst lika farligt. Men Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) står illa rustad. Det råder skriande brist på psykologer och barnpsykiatriker. Sedan i fjol har drygt 70 psykologer sagt upp sig från BUP i Stockholm. I november varnade ytterligare 206 psykologer i ett upprop för ännu fler uppsägningar, som riskerar att gå ut över patientsäkerheten. Orsaken är ett växande missnöje med lönesättningen och underbemanning. Samtidigt växer behoven, allt fler barn knackar på psykiatrins dörrar. En av de växande patientgrupperna är nyanlända minderåriga. Många bär på fruktansvärda trauman och asylprocessen påverkar förstås också måendet. Antalet ensamkommande barn hos BUP i Stockholms län mer än dubblerades från 2014 och 2015, från 143 till 321 unga.

Inte ett enda landsting har i år fullt ut levt upp till vårdgarantins utfästelse att ett första besök ska erbjudas inom 30 dagar. I februari rapporterade media att hjälpsökande barn i Göteborg måste vänta upp till nio månader innan de kan få insatser. Nio månader är en evighet i ett barns liv. Förra året berättade en förtvivlad pappa för Sydsvenskan om hur han förgäves mejlat och ringt BUP i Skåne för hjälp till sonen. Under tiden blev familjens situation allt svårare. Läget blev akut ”när sonen förgrep sig sexuellt på sin syster”.

BUP i Enköping lades ned i somras utan att informera vårdtagarna och deras föräldrar. Ansvariga skyller på personalbrist. 900 inskrivna barn och ungdomar, varav många är sköra, flyttades plötsligt till BUP i Uppsala som redan belastats med patienter från Östhammar och Tierp som ”under en längre tid försummats”. Huvudskyddsombudet anmälde därför i våras Akademiska sjukhuset i Uppsala till Arbetsmiljöverket eftersom alla berörda läkare var mycket oroade över den pressade situationen.

FN:s barnrättskommitté har granskat hur Sverige lever upp till Barnkonventionen. Kommittén är oroad över antalet självmord bland barn i vårt land. Minst 53 unga i åldersgruppen 10-19 år tog livet av sig 2014. För en välfärdsstat borde uppgiften att rädda barn som inte vill leva vara högprioriterad. Men Sveriges plats i sammanhanget är inte på piedestal utan i skamvrån. Vi väljare måste kräva omfördelning av samhällets resurser till BUP. Det är bokstavligen livsviktigt.

Att ha sår i själen gör lika ont som att skada sig fysiskt och är minst lika farligt.

Jenny Sonesson

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News