Malcom Kyeyune: Vi har inte sett det värsta av populismen än

Kommer ni ihåg hur glada folk var när Emmanuel Macron vann en storseger mot Marine Le Pen? Visst, det fanns vissa varningssignaler redan då - Macron fick nog lite för många av sina röster på grund av att folk röstade mot Le Pen, snarare än för Macron - men på tiden det begav sig hyllades fortfarande detta som en seger för ordningen. Var populismens framgångsvåg äntligen stoppad?

Olika skribenter, bland annat Lena Mellin på Aftonbladet, började tala allt mer entusiastiskt om att det skulle komma "en svensk Macron". Hon menade att chansen fanns att någon liknande karismatisk, nydanande politiker skulle kunna sätta sig vid rodret även i Sverige.

Tänk vad tiden går. Om dessa drömmar kunde sägas ha något fog för bara ett år sedan, så är det lika tydligt att de inte har det i dag. Macron är i dag djupt impopulär och präglad av skandal efter skandal, avhopp efter avhopp. En av de senaste avhopparna, Frédérique Dumas, jämförde känslan inom partiet med att vara ombord på Titantic. Just nu pågår stora protester mot den sittande presidentens nedskärningar och skattehöjningar, och tårgasdimmorna har åter lagt sig över en av Europas huvudstäder.

Faktum är att Macron numera är fasansfullt impopulär, på god väg att bli den mest impopulära presidenten i Frankrikes moderna historia. Han har redan förlorat, och alla runtomkring honom vet det. Vad som kommer efter honom är svårt att säga, men det kommer nog inte att vara ännu en ung, kaxig, (ny)liberal pånyttfödare. Det tåget har gått och kommer antagligen inte tillbaka.

Macrons närmaste allierade inom EU, Angela Merkel, går det inte bättre för. Tyskland är i dag ett djupt splittrat land, och Merkel själv är på väg ut efter en lång serie nederlag. Den politik som hon stakade ut - och som av många hyllades som visionär - har nu kommit att hemsöka hennes parti. Hennes karriär är över, och de som kommer att ta över efter henne är nog måna om att inte följa i hennes fotspår.

Den öppna, framåtblickande liberalismen går inte direkt som en Tesla nere på kontinenten. Det är värt att påminna om hur dåligt det går i dag, därför att efter 2016 års nattsvarta pessimism (Trump, Brexit-omröstningen) började folk leta efter positiva exempel; tecken på att trenden äntligen höll på att vända.

Och ja, lade man huvudet på sned och kisade tillräckligt kunde man definitivt hitta exempel på att saker och ting höll på att bli bättre under 2017 och början på 2018; kanske höll populismens framfart ändå på att stoppas, trots allt?

Det finns inom den anglosaxiska finansvärlden en term, "bull trap", som beskriver något som liknar det vi ser i dag. Mitt i en finanskrasch där marknaden dyker nedåt kan utvecklingen under en kort tid vända svagt uppåt igen. Uppgången varar kanske bara i några dagar, men den ger dem som vill en chans att säga "nu vänder det, nu återgår vi till det normala". När människor väl börjar pusta ut vänder dock utvecklingen lika spikrakt ned igen, och de lättade optimisterna blir lika ruinerade som alla andra.

2016 var inte krönet på populismen. 2017 var inte en återgång till det normala. Efter en kort paus börjar nu den politiska nedgången ta fart igen. Vi har nog inte sett det värsta av politikerförakt och polarisering ännu, inte på långa vägar.