Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Varselvågen i offentlig sektor har bara börjat

Den stora utmaningen för välfärden är att vi har en åldrande befolkning samt att skattekvoten har sänkts under 2000-talet. Utan denna sänkning hade det offentliga haft 240 miljarder kronor mer per år att spendera.

Publicerad: 4 december 2019, 04:05

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Offentlig sektorVälfärdSkatterDemografi

Ibland har jag undrat varför än del av de destruktiva politiska reaktioner samtiden är så full av inte slog till mycket tidigare i Sverige, framför allt i samband med 90-talskrisen.

Konsekvenserna var så dramatiska och kändes in på skinnet för så många. Sverige hade negativ tillväxt tre år i rad, en halv miljon människor varslades, statsskulden skenade och arbetslösheten mångdubblades. På sex år försvann 350 000 anställda i offentlig sektor.

SOM-institutet visar att det tidiga 90-talet förvisso var en orolig tid. Oron för en rad samhällsfenomen som terrorism, miljöförstöring, ökat antal flyktingar, arbetslöshet och ekonomisk kris var lika hög som eller högre än idag. Visst, vi fick Ny Demokrati. Kanske var det enbart deras egen klantighet som gjorde att de bara blev en tillfällig blipp i ett partilandskap som därefter länge fortsatte att präglas av få missnöjesyttringar.

De senaste veckorna har 600 personer varslats från tre sjukhus i Stockholm. Det är oerhört stora varsel i en helt central samhällsfunktion som redan idag är uppenbart pressad.

Något av det mest anmärkningsvärda med detta är de ekonomiska olikheterna med 90-talet. Det är inte finanskris, den genomsnittliga tillväxten är rimlig, sysselsättningsgraden har vuxit konsekvent i snart ett decennium, människor har fått reallöneökningar i årtionden. Statsskulden är låg, ungefär en tredjedel av vad den var efter 90-talskrisen. Ändå uppger fyra av fem kommuner att de står inför nedskärningar.

Till saken hör att antalet anställda i offentlig sektor fortfarande är omkring 200 000 färre än när de var som flest 1991 – trots att befolkningen vuxit kraftigt sedan dess.

Den stora utmaningen för välfärden är vad sakkunniga förutspått i decennier, nämligen att vi har en åldrande befolkning – personer i förvärvsaktiv ålder ska försörja allt fler som, av åldersskäl, inte jobbar.

Men det finns också ett annat skäl till den välfärdskris vi befinner oss i. Skattekvoten har sänkts under 2000-talet. Utan denna sänkning hade det offentliga haft 240 miljarder kronor mer per år att spendera; en ansenlig summa.

Synen på skatterna är förstås en ideologisk fråga där människor tycker uppenbart olika. Men min känsla är att många av skattesänkningarna – där jobbskatteavdragen är en av de största – har genomförts ungefär som om de inte ska påverka välfärden på något avgörande sätt. Man vill ha kakan och äta upp den.

Det är ganska ovanligt att rösta för nedskärningar, men skattesänkningar är populärt. Ändå är de med nödvändighet två sidor av samma mynt.

Alla prognoser pekar på att det under kommande decennier kommer att saknas hundratusentals personer i offentlig sektor. Det beror på den växande befolkningen, men också på den pressade arbetsmiljö som råder i en sektor som länge levt med underfinansiering.

Det är på intet sätt ekonomisk kris i Sverige. Ändå har varselvågen i offentlig sektor bara börjat, och sjukhusvarslen i Stockholm visar att de rör själva kärnan i välfärden.

Vi behöver inte vara i den här situationen. Det är ett politiskt val vi gjort, som kommer att kosta många människor oerhört dyrt.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO och socialdemokratisk författare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News