Varför lyfter inte Fi? Låt mig mansplaina det!

När Dagens Nyheter 2005 ställde frågan till sina läsare om de kunde tänka sig att rösta på Feministiskt initiativ i riksdagsvalet svarade 18 procent ja (DN, 2005-04-06). Framgångarna i valet uteblev dock för det då nystartade partiet. När tidningen nyligen ställde samma fråga igen svarade 83 procent nej och 11 ja.

Fi har sedan 2014 representerats i 13 kommuner, men lyfter ändå inte på riksnivå. Det är inte märkligt, sett delvis till dess partiprogram och de förslag det drivit.

I Kiruna har Fi föreslagit ett nytt kommunvapen. Den maskulint associerade järnsymbolen ska ersättas med en mer feminint förknippad kopparsymbol för att avdramatisera gruvan. I Malmö ska ”livmoderbärare upp till 19 år” få gratis bindor. Vidare ska staden bygga och driva ett tiggarläger – utan att Fi redogör för hur det ska finansieras. Märkligast är nog den skrivelse, riktad mot ordföranden i Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Umeå, där inte bara ”alkoholnormen [som] genomsyrar dagens samhälle” beklagas, utan även att man i anslutning till verksamheten Konstfredag kunde köpa etanol (alkohol!).

Partiprogrammet ställer inte Fi i bättre dager. De som trodde att grodor och ormar hittills fört sin egen talan och utbrustit Objection your honor! i rättssalar, tillrättavisas när Fi förklarar för väljarna att ”djur kan inte föra sin egen talan då offentliga beslut som berör dem fattas.”

Rättspolitiken ska justeras så att åldersgränsen för häktning höjs från 15 till 18 år. Politiken ska skapa frihet så att ingen ska behöva utsättas för eller utsätta andra för brott.

Integrationspolitiken är problematisk då människor som inte passar in i en vit västerländsk norm marginaliseras; ”Istället för att diskutera hur invandrare ska inkluderas vill vi belysa … den strukturella diskriminering som hindrar människor från att delta i samhället på lika villkor.”

Ingenstans finner man i övrigt något om hur partiet tänker finansiera sina visioner, däribland den om ”en fri värld som inte begränsas av skarpa gränser och höga uteslutande murar.”

Å ena sidan är Fi vår tids rosa hippies som med ”kärleken som drivkraft” ska lösa alla världsproblem, å andra sidan är det ideologiskt kvävande. Den stora faran med Fi är inte dess papegojaktiga retorik där orden feministiskt, normkritiskt och antirasistiskt förekommer i varje politikområde. Faran ligger i att Fi, likt Vänsterpartiet, upphöjer allt till politik och ser politiken som det enda moraliskt korrekta sättet att ordna allas våra liv på.

Det privata är offentligt, som Schyman har sagt, och det är den röda tråden i Fi:s politik. Allt, även de små vrårna av privatlivet, blir då föremål för politisk klåfingrighet. Bakom de fagra orden gömmer sig en världsbild som är allt annat än frihetlig eller demokratisk, där samhället och staten flyter ihop. Det är häri som den stora faran med Fi finns.

Vissa kan avfärda detta som mansplaining. Låt så ske. Själv vet jag inte längre var jag placeras i den intersektionella analysen – eller om jag ens ingår i den. Fi:s rosa politik är inte harmlös, och när Fi siktar på en vågmästarroll bör då väljarna syna dess politik.

Anosh Ghasri, frilansskribent och integrationskoordinator