Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Vården bryr sig inte om äldre med depression

En övre åldersgräns för samtalsterapi. Piller i stället för medmänskligt engagemang. Vårdapparaten är inte intresserade av äldre deprimerade patienter, skriver Åsa Moberg i sin krönika.

Publicerad: 14 mars 2014, 06:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Var fjärde äldre person beräknas någon gång drabbas av depression eller annan psykisk sjukdom. Men vårdens förmåga att känna igen och behandla detta är liten. I primärvården är piller den vanligaste insatsen.

Fungerar samtalsterapi för äldre? Ett obetingat ja blir svaret i Psykologtidningens senaste nummer (2/14). Men den enda äldrespecialistutbildningen för psykologer, en 5-poängskurs i Göteborg, är nedlagd samtidigt som behoven bara ökar.

Som om inte det var illa nog har flera landsting en övre åldersgräns för psykologinsatser. Ingen vet hur många landsting som har det, eller exakt vid vilken ålder ”förbudet” slår till. Men få vårdcentraler erbjuder terapi. Det beror enligt Geropsykologerna, de som är specialister på äldre, på att det anses för dyrt och att de som arbetar ska prioriteras.

Det är nog en snålhet som bedrar visheten på många plan. Äldre med ångest och depressioner får ont lite varstans och kostar pengar i kroppssjukvården i stället.

Depression är ingen naturlig del av åldrandet och piller är ofta en direkt olämplig behandling.

I Göteborg finns en psykiatrisk mottagning för patienter över 70 vid Mölndals lasarett. Där säger psykologen Britt Johansson: ”Vår erfarenhet är att några samtal kan sätta i gång ovärderliga processer som gör att patienten mår bättre. Med korta och riktade behandlingar skulle många kunna få hjälp tidigare, och undvika att hamna i depression.”

Kollegan Kerstin Wilhelmsson var tidigare sjuksköterska. Hon förvånar sig över psykiatrins sätt att indela människor i åldrar: ”Inom den somatiska vården är det helt främmande att dela upp patienter beroende på om de är över eller under 70 år. Om en människa brutit benet ska det tas om hand”, säger hon.

Äldre har fler förluster i sina liv än yngre, både av relationer och av kroppsfunktioner. Men de har också större livserfarenhet. Samtalsgrupper med äldre har visat sig framgångsrikt i Stockholm. Insikten att man inte är ensam är läkande, mer så i grupper som får längre tid på sig.

Jag tänker på min 80-åriga väninna Monica Ekare i Malmö. Sorgen när hennes man dog övergick i en allvarlig depression, som jag inte uppfattade. När hon inte svarade i telefon trodde jag att hon rest bort, men det visade sig att hon var intagen på psykiatrisk klinik. Tabletterna hjälpte nog, men hon önskade samtal: ”Doktorn är bara här denna vecka, men hon skriver gärna en remiss om jag kan föreslå till vem. Vet du någon?”

När jag hörde mig för rekommenderades S:t Lukasstifelsen. Hon lät först glad, hon hade blivit väl bemött och fått besked om hur remissförfarandet skulle gå till, via primärvården. Sedan ringde hon igen och var mindre glad: Samtalsterapi ges bara till personer under 70!

Men innan jag hann få ett raseriutbrott kom nytt besked: Den regeln upphör den första april och nu görs ett undantag, Monica Ekare är välkommen. Se där en solskenshistoria som kanske är ett tecken i tiden. 80-åringar är också människor, med samma förmåga att tillgodogöra sig samtalsterapi som andra.

Åsa Moberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev