Valet av talman har blivit ett val av statsminister

I praktiken röstar riksdagen under måndagen om vem som ska bli Sveriges statsminister – genom sluten omröstning. Väljarna kommer aldrig få veta hur riksdagens ledamöter agerade i det mest kritiska steget i processen att utse Sveriges nästa statsminister. Det är en unik situation. När innebörden blir uppenbar kommer man att finna den ordningen otillfredsställande. Därför kommer den nog inte att bestå i längden. Inget beslut riksdagen fattar är viktigare än valet av statsminister och väljarna måste kunna utkräva ansvar av partierna för hur de agerar i frågan. En sluten votering blir orimlig.

Men snälla nån, har jag inte fått allt fullständigt om bakfoten nu? Rör jag inte ihop saker? Det är talmansvalet som äger rum denna måndag. Hur kan man ens få för sig att sätta likhetstecken mellan valet av talman och valet av statsminister? Talmannens funktion ska tvärtom vara höjd över partipolitiska motsättningar. Och just därför är också voteringen sluten. Talmannen måste uppbära ledamöternas förtroende, stå över partipolitiska strider och makttaktiserande. Talmannen ska representera parlamentet som helhet.

Absolut! Så länge talmannens statsministerförslag och riksdagens godkännande är en process som följer mer eller mindre naturligt av det politiska läget, blir den processen inte uppenbart partipolitisk. Lätt är den inte alltid, och en talman anses då kunna behöva agera ”skickligt” för att hantera ”låsningar” – som en medlare i en konflikt. Än så länge är vi då kvar i zonen där man kan tänka sig en talman höjd över partipolitik.

Men det speciella med den nya parlamentariska situationen är inte att den är särskilt oklar. Det går faktiskt att bilda sig en hygglig uppfattning om partiernas uppfattningar i regeringsfrågan. Kruxet är bara att det i nuläget finns flera politiskt möjliga statsministerkandidater som skulle bli valda om de i det avgörande läget föreslogs av talmannen – och att flera av aktörerna antagligen redan har dragit den slutsatsen. (Det skulle förklara tonläget de senaste dagarna.) Då kan valet av talman inte bli något annat än partipolitik av högsta intensitet. Talmannen blir den egentliga kungamakaren i statsministervalet.

Det som ger talmannen en avgörande makt är det automatiska extra val som inträffar om riksdagen avvisar fyra statsministerförslag från talmannen. I vägen fram till det fjärde och ultimativa förslaget från talmannen är handlingsutrymmet större än många är medvetna om. Formellt sett finns inga rättsliga hinder att rent av föreslå samma statsministerkandidat fyra gånger på raken. Men för att undvika rabalder kan en talman istället först föreslå tre kandidater som man vet kommer att förkastas, för att sedan använda det fjärde och sista förslaget till att ställa riksdagen inför ultimatum. Trilskande partier har då att acceptera förslaget genom att lägga ned sina röster eller tvingas pröva lyckan i ett extra val.

Hotet om ett extra val är politiskt synnerligen kraftfullt. Det var på det sättet Stefan Löfven kunde pressa allianspartierna till de förhandlingar som utmynnade i Decemberöverenskommelsen. I talmannens fall är verktyget ännu starkare. Där inträder det extra valet per automatik när det fjärde förslaget förkastats. Taktiskt sett är det en avgörande fördel i ett chicken race där båda sidor vill pressa den andre att väja.

Förutsättningen är att en tillräckligt stor del av riksdagen har en större fruktan för ett extra val än motvilja mot att en oönskad statsministerkandidat tillträder. Så såg läget ut under förra mandatperioden (därav Decemberöverenskommelsen) och ingenting alls talar för att läget skulle vara annorlunda idag.

Därför blir politiseringen av talmansvalet en oundviklig effekt av den parlamentariska situationen och de maktmedel som författningen ger talmannen i regeringsbildningen. En så politiskt avgörande position bör inte tillsättas genom sluten omröstning. När den nya politiska logiken i talmannens position blir allmänt uppenbar kommer den slutna omröstningen rimligen att bli ifrågasatt. Jag har svårt att tro att de slutna omröstningarna kommer att överleva den debatten.

Peter Santesson, opinionschef på Demoskop