Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Po Tidholm: Vakuumet som jämnade vägen för SD

En röst på SD har för många tidigare S-väljare blivit den ultimata revolten. Men missnöjet har djupa rötter – ända tillbaks till 1990-talskrisen och det svenska EU-inträdet.

Publicerad: 10 november 2021, 13:06

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

”För ett missnöje finns det onekligen. Och jag tror att rötterna går att söka i 1990-talets dramatiska politiska fokusskiften”‚ skriver Po Tidholm.

Foto: Peter Hoelstad


Ämnen i artikeln:

SverigedemokraternaSocialdemokraternaPo Tidholm

En bekant till mig uppåt landet, vi kan kalla honom Olle, försörjer sig som modern rallare. Han jobbar borta veckovis, bor i barack och åker hem över veckosluten. Framför allt handlar det om elektrikerarbeten för industrin, och sådana påhugg finns det gott om nu för tiden. Det är sågverk, massaindustrier, tillverkningsindustri och serverhallar. De som gjuter, svetsar och bygger kommer ofta från andra delar av Europa, men specialistkompetensen fortfarande mest från Sverige. 

Förutom ren expansion handlar jobben påfallande ofta om moderniseringar. Det går bra för svensk industri och överskotten används gärna till att ytterligare automatisera bort befintlig arbetskraft. 

Olle våndas en hel del över vad han är del av. Han vet att det han åstadkommer på jobbet i slutänden ofta gör folk på orten arbetslösa. 

Jag tänkte på Olle när jag såg förra veckans avsnitt av ”Uppdrag granskning”. Ett bra reportage om ett svårt och sårigt ämne. I de senaste valen har det blivit alltmer tydligt att arbetarväljare, företrädesvis manliga sådana, har gått från Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna. De sistnämnda har fått ett sådant självförtroende av detta att de utropat sig till ”det nya arbetarpartiet”. 

Det är förstås inte sakligt korrekt, oavsett vad man anser om Sverigedemokraterna och oavsett hur stor vikt man lägger vid partiets nazistiska rötter. I alla riksdagsomröstningar där SD haft möjlighet att stärka svenska arbetares trygghet eller ekonomiska ställning har de röstat emot. Partiet har dessutom en uttalat antifacklig agenda.

Vad det snarare tycks handla om är att Socialdemokraterna uppträtt så svekfullt att många nu känner att det är omöjligt att rösta på dem. När S dessutom ständigt pekar finger åt SD och dess väljare blir en röst på dem den ultimata revolten. En av de intervjuade i UG beskriver hur han råkade illa ut efter en arbetsplatsolycka och blev utförsäkrad. Han hade alltid varit sosse, men bytte parti av bitterhet. 

När det gäller Sverigedemokraternas framväxt tror jag att det är snart sagt omöjligt att uttrycka sig på ett allmänt sätt kring alla de skilda motiv som svenska väljare har för att stödja dem. Vissa ägnar sig, som flera män i UG-reportaget, åt en känslomässigt driven revolt mot socialdemokratin och ironiskt nog också mot den mer marknadsliberala högerpolitik man uppfattar att partiet ägnat sig åt de senaste decennierna. Många SD-väljare pekar på migrationen, men i den gruppen finns såväl sådana med en fullt rimlig kritik av arbetskraftsinvandringens konsekvenser som sådana som rätt och slätt är rasister – eller, med ett finare ord, främlingsfientliga. 

När man tittar på de sverigedemokratiska väljarnas utgångspunkter finns dessutom stora geografiska skillnader. I södra Sverige, där Moderaterna snarare än Socialdemokraterna länge varit en stark maktfaktor, tycks det handla mer om identitet och ideologi än protest. I det tidigare så röda Norrland, där man ofta famlar efter alternativa sätt att uttrycka sitt missnöje på, tycks SD:s framgångar i många kommuner vara rent slumpmässiga. I de kommuner som har starka lokalpartier har väljarna ofta i första hand valt dem i stället för SD. Det kan handla om sjukvårdspartier, landsbygdspartier eller partier som skapats för att rädda byskolor. Men det är missnöjet som är den minsta gemensamma nämnaren.

För ett missnöje finns det onekligen. Och jag tror att rötterna går att söka i 1990-talets dramatiska politiska fokusskiften. Att Sverige genomled en ekonomisk kris med stora konsekvenser har spelat in. Att vi genomförde omfattande marknadiseringar av samhällstjänster har också haft betydelse. Dessa aspekter är ganska väl genomtröskade i den moderna historieskrivningen. 

LÄS MER: SD redo för ”övertagandet” – ”Vi kan bli största parti i Sverige”. 

Något det däremot sällan talas om är det vakuum som uppstod i svensk regionalpolitik i samband med EU-inträdet. Fram till början av 1990-talet var det till staten man vände sig när kommunen eller regionen hamnade i kris. Men i och med medlemskapet blev ansvarsfördelningen mer diffus. Var det EU som skulle rädda landsbygderna, eller var det riksdagen? 

I slutänden blev det varje enskild kommuns eget ansvar. Man har den skattebas man har, liksom. 

Den som Olle inte ingår i och stadigt monterar ner med sina elinstallationer.

Frustrationen i ”Uppdrag gransknings” reportage är påtaglig. Men vart ska den ta vägen? Är det facket som inte levererat, är det socialdemokratin, EU, kommunen, staten eller regionen? Är det migrationens fel, det finskägda sågverksbolaget, själva marknadsekonomin? Det är så tröstlöst alltihop.

 

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Po Tidholm

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev