Annika Ekvall: Våga lyssna på de förändringsobenägnas argument

Vi lever i förändringens tid och vi chefer lär oss att ” leda i förändring”. Jag tycker ju inte att vi förut ledde i stagnation, men visst, okej! 

Själv är jag för förändring. Om den är bra, alltså. Dåliga förändringar är jag emot. 

Bra förändringar angriper problem som behöver lösas med metoder som sannolikt fungerar. Det är väl alla för? 

Att ändra något som redan fungerar känns onödigt för de flesta. Trots allt så innebär förändring en ansträngning. Att angripa en i och för sig viktig fråga på ett sätt som inte har rimliga chanser att lyckas är inte heller bra, det är slöseri på alla sätt. Då är det ju bra med mothugg. Ingen vinner på att man kör in för långt på fel spår. Och att invända mot metoden betyder ju inte att man inte vill lösa problemet, tvärtom!

De flesta som protesterar mot en förändring får någon gång höra att de är förändringsobenägna. Det skulle alltså vara en personlig egenskap som skapar motståndet mot förändring. Få skulle dock kalla sig själva förändringsobenägna. Tvärtom anser de flesta att man har goda skäl att vara emot. Den obenägne är alltid någon annan.

För några år sedan var jag med om ett mycket stort förändringsprojekt. Syftet var gott, men redan tidigt såg mina medarbetare stora problem med genomförandet. Vi som var insatta i området lyfte en rad frågor som behövde lösas för att nå målet. Men i stället för att lyssna på oss viftades invändningarna bort. Vi var ju, bevars, förändringsobenägna. Frustrationen växte över att sakargument inte bet hur vi än försökte. Att tänka positivt var viktigare än kompetens.

Efter sex år och flera miljoner i kostnader havererade projektet och fick läggas ned. Hur många arbetstimmar som gått till spillo törs jag inte tänka på. Visst, vi fick rätt, men det var inte särskilt roligt. Förutom kostnaderna så stod ju det ursprungliga utvecklingsbehovet kvar på ruta ett.

Vis av denna erfarenhet reagerar jag alltid när någon kallas för förändringsobenägen. Frågan är: har man verkligen gått till botten med invändningarna? Sannolikheten finns att den motsträvige har kunskap som den som driver förändringen inte har. Kunskaper som man dessutom vill dela med sig av. Sådant är ju bara positivt!

Just nu duggar förändringarna tätt. Många av oss har till exempel arbetat hemma under pandemin. De allra flesta som berörs har snällt flyttat hem sin dator eftersom man inser att det varit nödvändigt. Nu när vi har vant oss så ska vi tillbaka igen. Under tiden har många tagit jättekliv in i den digitala världen. Förändringstakten verkar öka för varje år. Det är inte så konstigt om många, när de möter ett nytt piggt förslag, ställer frågan om detta verkligen behövs.

Visst är det trist när inte alla jublar över ens egen kloka idé. Men idén är inte så klok om det inte går att bemöta invändningarna. Då får man justera efter den nya kunskap som kommer fram när man lyssnar på synpunkterna. Ofta kommer de riktigt bra förändringarna fram efter att man tänkt gemensamt och vridit och vänt på idén flera varv.

Att tänka positivt är bra. Naivitet, däremot, är ibland direkt skadligt. Skillnaden stavas kompetens. Och viljan att lyssna till den.