Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Vad kallas monstret i offentlig verksamhet?

Vad ska man kalla det monster i offentlig verksamhet som motsvarar vinstintresset i den privata? Och vad kan den göra som möter dålig kvalitet i offentligt driven verksamhet? Åsa Moberg skriver om välfärdens dilemman.

Publicerad: 25 april 2014, 06:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

VälfärdstjänsterOmsorg

Det går inte att hantera vård, skola och omsorg på samma sätt som kommunens snöröjning”, skrev Irene Wennemo i en ledare i Aftonbladet 2 april under den skräckinjagande rubriken ”Kommandoran bor på Caymanöarna”. Här används skräckfiguren från Emil i Lönneberga som symbol för den värsta ondska Aftonbladets ledarsida känner till: vinster i välfärden.

Wennemo jämför med snöröjningen. Där upptäcks brister, men i äldreomsorgen ”är det många gånger svårt – till och med för anhöriga – att avgöra om vården är bra”. Hur tänker hon då? Jag har aldrig träffat någon anhörig som inte kunnat avgöra det. Det kan vara svårt innan någon behöver vård eller omsorg, men inte när insatserna sker.

Oftast fungerar det bra, precis som stora undersökningar visar. Anhöriga är ibland mindre nöjda än ”brukaren”, kanske för att de ser möjligheter som vårdgivaren inte sett, eftersom de känner vårdtagaren bättre.

När anhöriga berättar för mig om missförhållanden gäller det ofta kommunal socialtjänst eller landstingets psykiatri. Hittills har jag inte stött på någon sådan berättelse från privata välfärdsföretag, även om jag vet att de finns. Vatten och hårt bröd till frukost på dagis räcker förstås för att hålla liv i vinsthatet in i nästa valrörelse.

Men vad ska man kalla det monster i offentlig verksamhet som motsvarar vinstintresset i den privata? Ett monumentalt ointresse hos de ansvariga kan leda till desperat förtvivlan hos sorgsna anhöriga. Maktlöshetsmonstret bor snarare på kommun- och landstingskontor än ute i själva verksamheten. Många goda insatser görs trots för små resurser, omöjliga scheman, låga löner och andra dåliga förutsättningar.

Vad kan den göra som möter dålig kvalitet i offentligt driven verksamhet? Om anhöriga protesterar kan den som är beroende av vården eller omsorgen råka illa ut. De som törs klaga drabbas ofta av kontraproduktiva ”straff”: längre vårdtid i psykiatrin är det tydligaste exemplet.

Ibland förekommer det motsatta: ingen vård ges när den absolut skulle behövas. Socialstyrelsen har kommit med nya riktlinjer om att både missbruk och psykisk sjukdom ska behandlas om en person lider av båda. Trots det driver många missbrukare omkring med risk för livet, tills de drabbas av något som kroppssjukvården tvingas behandla. Det blir dyrare för alla inblandade, men vädjanden om förebyggande insatser hjälper sällan.

Skulle en privat utförare kunna svara som nyligen socialtjänsten i en kommun, till en förtvivlad förälder: ”Det är bara att anmäla till IVO om du är missnöjd!” Knappast. Det blev en anmälan. Varför är bristande kvalitet hos offentliga aktörer i välfärden en icke-fråga för vänstern?

När Aftonbladet demoniserar privata företag i välfärden används Attendo som exempel. De anställda sägs sakna meddelarskydd. Jag tänker på när jag senast föreläste för blivande landstingpsykiatrer om relationen till medierna. ”Be om medieträning”, föreslog jag. Men då reste sig ledningen och sa ifrån: ”Ni ska inte ha mediekontakter! Alla frågor ska hänvisas till oss.”

Vatten och hårt bröd till frukost på dagis räcker förstås för att hålla liv i vinsthatet in i nästa val­rörelse.

Åsa Moberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

VälfärdstjänsterOmsorg

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev