Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

fredag07.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Turbulenta tider öppnar möjlighetens fönster

Den migrationspolitiska omläggningen har gjort att politiska idealister sobbande tvingats in i realismens läger. Detta givetvis under stor skadeglädje från alla i ”vad var det vi sa”-lägret, bestående inte bara av sverigedemokrater utan också en del andra som fått veta att de varit fascister, rasister och elaka egoister när begreppet ”volym” förts på tal. Flera saker kan noteras om detta.

Publicerad: 27 november 2015, 08:29

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

BostadspolitikMigrationCivilsamhället

För det första att den mest intressanta förflyttningen av åsikt egentligen inte är vare sig lipsillarna i Miljöpartiet eller Socialdemokrater som nu säljer sitt ”Alla Ska Med” nedför floden, utan att Sverigedemokraterna från att tidigare motsatt sig all invandring till att nu anse att den bör finnas, men vara reglerad. Vilket i princip också varit den linje som socialdemokrater och moderater hävdat, och nu återvänt till.

En annan notering är att den politiska innovationsförmågan antingen är ställd på noll hos de politiska företrädarna – eller närmar sig intressanta totalitära tassemarker.

Några politiska partier har under ett par decennier babblat friskt om ”det civila samhället”, men när det välfärdsstatliga systemet nu stressas av en migrationsström får vi inga förslag på reformer där denna samhällskraft mobiliseras.

I stället för att stimulera kyrkor, föreningar och andra sociala nätverk för att hantera situationen – så är det polispatruller och gränsvakter som ska lösa problemen. Av det civila samhället blev i stället civilpoliser, spanande efter nationens fiender.

Och andra idealister börjar nu på samma sätt fundera över mer radikala metoder. Det finns exempelvis bostäder åt alla. Det är en ren omfördelningsfråga. Ta sommarstugorna som står tomma över vintern, säger några. Oklart om det ska vara på permanent basis, eller mer tillfälligt.

Rekvirering av egendom för att upprätthålla statens fortlevnad har vanligtvis förbehållits öppna krigssituationer. Då tar staten vad staten behöver för att säkra nationens överlevnad. Stora hus beslagtas som sjukhus eller stabsbyggnader; bilar rekvireras; och framförallt, soldater kallas in för att fungera som kanonmat.

Men nu lämnar vi bakom oss den försiktiga omfördelningspolitiken som skattesystemet erbjuder till att i stället plocka det som staten anser sig behöva för att ge alla tak över huvudet.

För det tredje. Den svenska modellen har länge präglats av det som forskarna kallar för ”spårbundenhet”, alltså att ett antal tidigt valda vägar för hur politiken ska utformas tenderar att fortleva långt bortom sina egna förutsättningar.

Lagstiftningen för arbetsmarknaden, hyresregleringen och regelverket för samhällsplanering är bra exempel på detta. Vi har i några decennier diskuterat om inte utvecklingen kräver rätt radikala förändringar på dessa områden, på samma sätt som vi sett avregleringar av telekombranschen, skolan och välfärden genom konkurrens, upphandlingar, valfrihet och privata utförare.

Till och med ett område som alkoholpolitiken har revolutionerats – inte genom att Systembolaget avskaffats – utan genom att personalen utbildats till att bli expertis; medborgarna folkbildats för att kunna välja vin efter druva snarare än sprida efter procent för kronan; samt mest av allt, tillåtits botanisera i plockbutiker.

Förvisso har arbetsmarknadens regelverk gradvis kommit att undermineras av projektanställningar, bemanningsföretag och diverse subventionerade anställningar, men några regelförändringar har inte politikerna orkat med.

För att inte tala om hyresregleringen och dess konsekvenser för byggandet och flexibiliteten på bostadsmarknaden. Eller rigida regelsystem för hur välfärdsfunktionerna ska upprätthållas.

Nu står vi inför en situation där mycket av detta kan komma att förändras. Om det tas ett politiskt initiativ. Spårbundenheten kan brytas, möjlighetens fönster är öppet.

I stället för att stimulera kyrkor, föreningar och andra sociala nätverk för att hantera situationen – så är det polispatruller och gränsvakter som ska lösa problemen. Av det civila samhället blev i stället civilpoliser, spanande efter nationens fiender.

Stig-Björn Ljunggren

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev