Tuff uppgift att hitta ny profil för Liberalerna

Jan Björklund efterträdde Lars Leijonborg som partiledare för Folkpartiet 2007. Att han nu meddelat sin avgång borde välkomnas av de partimedlemmar som vill att partiet ska överleva. Björklund har svart bälte i att sitta kvar på tronen men partiet har under hans ledarskap backat i val efter val och saknar  en tydlig profil.

Björklunds vänstersväng har inte uppskattats av partiets allt färre väljare som flyr högerut till Moderaterna. I senaste Novus får Liberalerna den statistiskt säkerställda mardrömssiffran 2,7 procent. Liberalerna framstår i dag mest som en blek kopia av Centerpartiet. Varför rösta på en kopia?

I riksdagsvalet 2014 skrapade Folkpartiet ihop ynka 5,4 procent vilket är det näst sämsta resultatet i partiets historia. Sedan dess har det ständigt tjatats om förnyelse internt. Och visst har det skett förändringar. "Folkpartiet" slängdes i soptunnan och i stället valdes "Liberalerna". Partisymbolen i form av en blåklint skrotades och ett fallosliknande L lanserades. Men kaptenen på det sjunkande skeppet fick vara kvar vid rodret.

Björklund har saknat förmåga, eller intresse, att bredda partiet bortom skolfrågorna. Med öppna ögon har man dribblat bort integrationsfrågan som i dag rankas som en av de absolut viktigaste av väljarkåren.

Om Björklund mäktat med att vårda den liberala linje som Mauricio Rojas och Lars Leijonborg sjösatte i succévalet 2002, med tydligt fokus på social sammanhållning och krav, hade Liberalerna hotat Moderaterna som största parti i borgerligheten.

I stället har Björklund under årens lopp delat ut köttben till olika falanger för att hålla dem tillfredsställda. Det har lett till att partiet ofta uppfattats som vingligt. Till exempel har Björklund lyckats med att förvirrande nog både kritisera och försvara utvisningar av asylsökande till Afghanistan. Han fördömer numera samröre med Sverigedemokraterna, med skyhög moralisk svansföring, men har tidigare skickat upp pragmatiska testballonger om att SD borde behandlas mer som andra partier.

Innan ny partiledare väljs borde det krympande partiet med tunn plånbok bestämma sig för vilket sorts parti man vill vara. Liberalerna gick till val på löftet att lyfta ut Stefan Löfven (S) ur Rosenbad. Nu är Liberalerna i stället en del av regeringsunderlaget.

Önskar partiet framstå som motsvarigheten till danska socialliberala Radikale Venstre, alltså ett liberalt parti som påverkar Socialdemokraterna? Eller strävar man efter att vara ett liberalt parti med tydlig hemvist i borgerligheten?

Om Liberalerna vill konkurrera med Centern borde medlemmarna välja någon som tidigare EU-minister Birgitta Ohlsson som trovärdigt kan stå för den linjen och ge Annie Lööf en riktig match. Frågan är nämligen om det finns utrymme för två så snarlika liberala partier till vänster i det politiska landskapet. Inget talar för det. Risken är överhängande att det mer framgångsrika (och stormrika) Centerpartiet lockar till sig merparten av de väljare som vill rösta på sådana partier.

Om Liberalerna däremot bestämmer sig för att förvalta och utveckla arvet efter Lars Leijonborg och vara ett tydligt borgerligt parti bör man välja en företrädare som tidigare integrationsminister Nyamko Sabuni.

En sak är säker. Den som tar över stafettpinnen från Björklunds hand i höst får en tuff uppgift. Det splittrade partiet behöver enas men framförallt hitta en profil. Det måste finnas ett självklart svar på frågan varför Liberalerna behövs. Det svaret finns inte i dag.

Jenny Sonesson, skribent, socionom, tidigare politiskt sakkunnig (FP)