Daniel Persson: Tro inte att algoritmerna skonar handläggarna

Automatiseringsvågen som nu sveper över världen leder till idel bistra miner. Det är inte utan att man känner ett styng av sympati med de människor som utbildar sig till lastbilschaufförer. Ett bra jobb på många sätt och marknaden skriker efter fler förare, men karriären riskerar att bli kort. Lastbilschauffören har blivit sinnebilden av arbeten som snart är ett minne blott.

Det verkar dock finnas ett pikant undantag från molltonerna. Att läsa ett reportage om automatiseringen av offentlig förvaltning är som att gå in i en biosalong och förvänta sig Motorsågsmassakern bara för att upptäcka att det som väntar är 70 minuter Greta Gris.

Den offentliga förvaltningen skildras genomgående som ett jordiskt paradis i automatiseringens tidevarv. Algoritmerna ska självklart inte utföra någons egentliga arbete, de ska bara göra arbetsdagens tråkiga timmar, sammanställning och bearbetning av data samt rekommendera beslut till handläggaren som nu har fått mer tid till andra sysslor.

I någon mån måste man givetvis ta allmänhetens reaktioner i beaktande. Enligt den nationella SOM-undersökningen för 2018 som presenterades i somras är bara var femte svensk medveten om att beslut alls fattas av datorer snarare än tjänstemän inom offentlig sektor. 60 procent tror även att automatiserade beslut är mindre tillförlitliga. Det är dock en utmaning mer än ett hinder. Tillvänjning sker ofta snabbare än man tror. Ett bra exempel är internetbankernas genomslag. Men visst kan det ses som en förmildrande omständighet under en övergångsperiod.

Kontrasten mot resten av världen är dock så överväldigande att frågan måste ställas: Varför ska inte exempelvis kommunanställda handläggare påverkas av det faktum att ett par algoritmer kan utföra merparten av deras arbete?

I privat sektor är medelklassjobb inte skyddade. Tvärtom. För inte länge sedan ska investmentbanken Goldman Sachs ha haft 600 kontanta aktiemäklare anställda i USA. 2017 var de bara två och de får lika mycket gjort – med benäget bistånd av 200 datatekniker.

Inte heller inom äldreomsorgen används teknikutvecklingen på detta utopiska sätt. Exempelvis används kameraövervakning för att minska behovet av fysiska nattbesök hos äldre som mer eller mindre frivilligt fortsätter att bo kvar hemma.

Men på tjänstemannasidan ska algoritmer tydligen bara bli ett dyrt arbetsredskap för att personalen ska känna sig tryggare och bottna mer i sina beslut. Som om Sveriges problem med offentlig sektor är att den är för liten.

Resten av världen talar om strukturförvandling och drastiska omställningar i kölvattnet av den pågående automatiseringens ökade effektivitet på områden som tidigare aldrig berörts av detta. Samtidigt verkar ledningarna för kommuner och landsting runtom i landet tala om hur samma fenomen kan användas för att göra förvaltningen dyrare. Som om de hittills har tagit ut för lite skatt av sina invånare.

Det är som att varje år städsla tio drängar för att titta på när en skördetröska är igång. Det håller inte. Verkligheten måste påverka även offentlig förvaltning. Effektivare handläggning måste betyda färre handläggare.