Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Triumf för faktaresistensen redan förra seklet

Faktaresistens är vårens ord. Det presenteras ofta som om företeelsen var ny, rent av införd i debatten genom Donald Trump. Men är den inte lika gammal som mänskligheten? Firade den inte triumfer senast under 1900-talets strukturomvandling?

Publicerad: 23 mars 2017, 05:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

KärnkraftOmsorgForskning

Med storskalighet och lönsamhet som ledstjärnor förde faktaresistens till likartade misstag i så olika branscher som vård, omsorg och energiförsörjning. Alternativa fakta märks dock mer på 2000-talet. Mänskligheten har blivit mindre auktoritetstroende.

Något så dumt som kärnkraft skulle inte gå att införa i dag. På 1950-talet svepte militära atombombsintressen med sig politiker i hela världen, Sverige också. Att fysiker gjorde motstånd spelade ingen roll.

De varnade förgäves för okontrollerbar spridning av atombomber och tänkbara katastrofer med civil kärnkraft. Den nobelprisvinnande svenske fysikprofessorn Hannes Alfvén var bara en av tusentals sakkunniga röster världen över i den protestkören.

Teknik för att ta vara på energi från sol, vind, vatten och biomassa fanns redan, men atomkraftens förkämpar lyckades få biomassans vänner att framstå som bakåtsträvare. De som trodde på sol och vind framställdes som orealistiska framtidsoptimister. Men atomkraft var ingen bra idé, vilket skulle visa sig i bland annat Tjernobyl, Fukushima och Nordkorea.

Samma manligt militära, industriella 1900-talsidéer präglade moderniseringen av vård och omsorg. Allt skulle vara stort. Personal och patienter skulle bli rutor i ett schema, utbytbara. Passar det inte kan ni gå, tycks ha varit den övergripande personalpolitiken i landsting och kommuner.

De anställda stannade länge av pliktkänsla. Nu går det inte längre. Nu ställer alla krav på vettigt bemötande, även personalen. Kontinuitet och kompetens saknas – överallt. När ingen lyssnar går de anställda. Patienter och brukare saknar kanaler för att berätta vad de behöver.

I kontakter med vård och omsorg tänker jag ofta på ett ord som jag hörde vid en visning av det nedlagda kärnkraftverket Barsebäck. Den pensionerade ingenjör som vägledde besökarna berättade stolt att de nedlagda reaktorerna fortfarande gör nytta: i utbildning och ”erfarenhetsåterföring”.

Det slog mig att jag aldrig hört det ordet i vård- och omsorgssammanhang. Utan sådan verksamhet får kärnkraftverk inte drivas, men för sjukvård och omsorg går det bra utan. Där har systematisk erfarenhetsåterföring aldrig funnits, knappt någon annan sort heller.

Traditionsrika områden som forskning och utbildning ”kommer bort” när sjukvården slimmas och omorganiseras. Svenska Läkaresällskapet slår i sitt annonsmagasin Medicin & Hälsa (mars 2017) larm om hur den kliniska forskningen kommer i kläm. Medicinsk forskning riskerar att ses som ”tärande”. ”Den framgångsrika forskande läkaren har alltså inte gjort rätt för sig”, skriver Läkaresällskapets vice ordförande, professor Britt Skogseid.

Ny kunskap är grunden för samhällets utveckling. Den ignoreras ofta, om den inte rent av möts av motstånd. Ändå måste den få kosta, för att få fram nya fakta som kan bli bas för både förnekanden och förnyelse.

Något så dumt som kärnkraft skulle inte gå att införa i dag.

Åsa Moberg, journalist och författare

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

KärnkraftOmsorgForskning

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev