Tioårig skolplikt räcker inte på långa vägar

I förra veckan föreslog regeringen skolplikt från sex års ålder, genom att förskoleklassen görs till en obligatorisk del av skolan. Det är en angelägen reform, både för att garantera likvärdigheten och för att lägga grunden för bättre skolresultat.

Men det behöver göras mer. Förskoleklassen är en lite märklig hybridform mellan förskola och skola. Enligt bland annat Skolinspektionens utvärderingar präglas den av otydlighet. Det är exempelvis inte ovanligt att undervisningens innehåll är likartat både i förskoleklassen och årskurs 1. Det kan lättare undvikas när det nu tydliggörs att förskoleklassen och grundskolan är en helhet. Men tioårig skolplikt räcker inte – på långa vägar.

Det stora problemet framgår av Skolverkets kostnadsstatistik. En förskoleplats kostar i genomsnitt kommunen 139 200 kronor per inskrivet barn och år. En plats i grundskolan kostar 100 900 kronor per elev. Men – en plats i förskoleklass kostar bara 49 800 kronor om året.

Skillnaden beror till stor del på att förskoleklassen vanligtvis bara varar tre timmar om dagen, medan dagarna i förskola och grundskola oftast är längre. De flesta barn i förskoleklass går dock inte hem efter tre timmar, utan fortsätter sin vistelse i fritidshem. En plats på fritids kostar i genomsnitt 35 500 kronor per inskrivet barn. En trubbig jämförelse visar alltså att ett barn i förskoleklass totalt sett använder betydligt mindre resurser än barn i förskola och grundskola.

Ett annat sätt att jämföra är att titta på personaltätheten. I förskolan går det 5,2 barn per årsarbetare. I fritidshemmet hela 21,7. I grundskolan som helhet är personaltätheten 12,2 elever per lärare (heltidstjänster).

Alltså: barn går från en resurs- och personaltät förskoleverksamhet till att, då förskoleklassen börjar, tillbringa större delen av sina dagar på fritids, där bemanningen bara är en fjärdedel så stor och resurserna betydligt knappare.

Denna dipp i resursanvändningen vid övergången mellan förskola och skola är inte rationell. Det skapar knappast den bästa introduktionen till grundskolan eller det livslånga lärandet.

Lösningen är inte nödvändigtvis att förlänga timantalet i förskoleklassen, utan istället att satsa mer på fritids. Få andra välfärdsområden är lika eftersatta, sett över tid. Personaltätheten har minskat flera gånger om sedan 1990 och även andelen pedagogiskt utbildad personal har sjunkit. Det är svårt att förstå hur det har kunnat passera, med tanke på att nästan alla barn i de lägre årskurserna går på fritids och detta under många timmar varje dag. Här finns ett stort utrymme att höja kvaliteten, erbjuda barn en mer stimulerande fritid – och med rätt satsningar kanske även bidra till att höja skolresultaten.

Marika Lindgren Åsbrink, utredare på LO, socialdemokratisk författare och bloggare