Tiggerifrågan gör kommunpolitiken ideologisk

Kommunpolitik brukar beskrivas som icke-ideologisk, som ett pragmatiskt förvaltande inom ramar som bestäms på nationell nivå. Inte konstigt att det är så mycket vanligare med oortodoxa partisamarbeten på lokal nivå. De verkligt brännbara striderna utkämpas på riksplanet. När de väl når ned till lokalpolitiken har förutsättningarna redan blivit så rättsligt inramade att det mest bara är praktiska detaljer som återstår att avgöra. Kommunpolitik är liksom inte politik på riktigt.

Nu kan vi glömma den bilden.

I måndags meddelade Högsta förvaltningsdomstolen att Vellinge kommun får rätt att införa ett tiggeriförbud i den lokala ordningsstadgan. Något tiggeriförbud på nationell nivå är inte på gång i närtid. Inte heller torde det svenska gatutiggeriet åtgärdas genom fattigdomsbekämpning i Balkan. Istället blir det på kommunal nivå som tiggeriet kan regleras, som en ordningsstörning bland många andra som kommunen har rätt att reglera. Förutsättningen, menar domstolen, är dock att förbudet begränsas i rummet. Kommunen har inte rätt att totalförbjuda det utan måste avgränsa förbudet till de platser där det skulle utgöra en störning.

Plötsligt har kommunpolitiken fått stora frihetsgrader i en fråga som är verkligt brännande och djupt ideologiskt splittrande. Det är riktigt spännande, och vänner av lokalt självstyre borde vara nöjda med beslutet. Åsikterna går isär om tiggeriet och nu kan kommunens policy styras av vilken uppfattning som dominerar bland kommuninvånarna.

Det gör att man kan ha ett mer aktivt och mindre uppgivet förhållningssätt till frågan. Svaret på varför det sitter tiggare på gågatan är då inte längre bara olika uttryck för menlös oförmåga: ack en fattig omvärld, eller ack politiken är juridiskt bakbunden. Nu handlar det faktiskt om ett lokalt val. Svaret kommer nu vara att man medvetet har avstått från att reglera tiggeriet, alternativt valt att förbjuda det.

Vilken väg man väljer kommer att skifta liksom argumenten. Poängen är att det kommer att vara ett val och att argumenten därför kommer att behöva framföras och vinna lokal acceptans. Vi har rätt och möjlighet att styra hur vårt offentliga rum i kommunen förändras.

Räkna med att kommunernas beslut om gatutiggeriet kommer att variera rejält. Staffanstorp, Bromölla och Landskrona har sagt att de ämnar följa Vellinges exempel. I andra kommuner ser man frågan från ett ideologiskt annorlunda håll. På en halvtimme med bil tar man sig från Landskrona till Bjuv, och där vill kommunstyrelsens ordförande avstå från tiggeriförbud med argumentet att ett förbud inte löser det underliggande fattigdomsproblemet. I Stockholm splittras den styrande koalitionen av frågan. Moderaterna önskar ett förbud, men har backat från kravet eftersom icke-förbud är symboliskt viktigt för andra partier i koalitionen.

Gott så! Det här är en uppslitande fråga som måste avgöras demokratiskt. Att det blir olika här och där är ett naturligt uttryck för att vi tycker olika. Och genom att kommuner tillåts göra olika kan väljarna sedan upptäcka vad de tycker fungerar bäst i praktiken. Som sagt, det blir spännande att se hur det här faller ut i Kommunsverige.

Peter Santesson, opinionschef på Demoskop