Malcom Kyeyune: Tiggeriet för viktigt ämne för maggropen

En majoritet av den svenska befolkningen stödjer i dag ett tiggeriförbud, medan enbart 16 procent anser att tiggeriet ska tillåtas fritt, enligt en mätning från Aftonbladet. På vissa håll i landet försöker man göra slag i saken. Bland annat Vellinge kommun har aviserat att man tänker förbjuda tiggande inom vissa utvalda områden.

En sak som märks om man tar ett steg tillbaka är att frågan om tiggeriförbud nästan alltid görs till en fråga om moral. Om du skriver in orden ”förbjuda fattigdom” i Google så ser du antagligen vad jag menar. Resultatet blir en strid ström av debattartiklar och utspel på ungefär samma tema: förbud på detta område är verkningslösa, sägs det, för de fattiga alltid kommer alltid att finnas där. Det ligger samtidigt något dickensianskt i många av argumenten.  Känslan av skam eller skuld inför tiggarskålen är något vi alla bör stå ut med. Att vilja hindra detta inslag i gatubilden är således moraliskt suspekt. I stället för att ”sopa problem under mattan” är det moraliska att stå ut med symptomen, ända tills själva grundproblemet är löst. Eller?

Utan att ta ställning i sakfrågan kan man fråga sig om vi verkligen vill att politiker fattar beslut baserat på enskilda personers kristliga moral eller vilka känslor som tiggaren utanför snabbköpet väcker.

I andra frågor, som Sveriges förbud mot sexköp, kan ju liknande argument användas. Prostitution förknippas ofta med just utsatthet och fattigdom. Genom att förbjuda sexköp får vi inte bort dessa samhällsproblem. Har vi därmed misslyckats, eller begått ett fel, när vi försökt få bort verksamheten från gatan? Borde vi istället leva med prostitution och den misär denna verksamhet ofta förknippas med synligt och öppet på våra gator och torg, ända till vi löst alla bakomliggande problem i hela samhället?

Det finns faktiskt andra bevekelsegrunder än maggropskänslor inom politiken. När det gäller sexköp så är mycket av tanken bakom ett förbud att minska exempelvis trafficking och koppleriverksamhet. Problemet i Sverige i dag är ju tyvärr att vi just nu kan läsa om tiggare som fallit offer just för olika former av trafficking, de blir lurade att åka hit, hotas och blir sedan ekonomiskt exploaterade av skrupelfria personer. Självklart kan man invända att detta inte går att säga om alla tiggare, men hur många är offer? Och hur många är egentligen för många?

Tror gör man i kyrkan, brukar vi säga i Sverige. Kanske borde vi lägga till att ”känna”, det får man göra i TV-soffan eller i biblioteksfåtöljen. Att gatubilden blir lite mer som i boken Oliver Twist är knappast ett argument för att återlegalisera sexköp, och det bör inte spela in i vår bedömning om tiggeriet heller. Det är väl knappast politikens uppgift att tillfredsställa ett emotionellt behov som redan går att fylla genom ett besök på det kommunala biblioteket.

Hur stort är egentligen problemet med trafficking i dag? Hur många blir lurade hit under falska premisser, och hur många tiggare blir ekonomiskt exploaterade? Mindre moraliskt patos, mer kallhamrad diskussion om fördelar, nackdelar, siffror och intressekonflikter. Samhällsproblem som dessa är på tok för viktiga för att lämna åt maggropen.