Terroristerna har riggat en fälla i Europa

I början av mars 2003 var jag på en resa i USA tillsammans med journalister och politiker från andra europeiska länder. Målet var att studera amerikansk utrikespolitik, en högaktuell fråga just då eftersom landet bara stod dagar ifrån att anfalla Irak.

Vid ett möte i Pentagon betonade flera högt uppsatta officerare vikten av att USA visade kraft och styrka. Det var inte bara Irak. Kriget var globalt. Terrorismen skulle utrotas. Som exempel nämndes att Israel alltid varit som mest effektiva i sin kamp mot terrorister när deras armé varit som starkast och mest skoningslös.

En irländsk journalistkollega såg bekymrad ut. Han berättade stillsamt om den irländska och engelska erfarenheten. Där hade terrorismen varit ett problem sedan flera decennier, sade han.

–  Vi har fått vänja oss vid att terrorismen är en realitet. Det är förstås en tragedi när den slår till, men vi tror inte längre att den går att utrota genom något enkelt och snabbt krig.

Officerarna i Pentagon tittade på honom som om han kom från planeten mars.

Jag kommer att tänka på hans bild av terrorismen när jag ser nyheterna från Berlin och Ankara. En ambassadör skjuts ihjäl framför kamerorna. En lastbil kör rakt in i en folkmassa. Döden slår rakt in i vardagen. Nu igen.

Det går inte vänja sig vid detta och jag hoppas att jag aldrig kommer att göra det heller. Terror måste bekämpas. Terroristerna är, med Palmes ord, inget annat än satans mördare.

Men det min kollega menade den där dagen för 13 år sedan var inte att vi skulle vänja oss i den meningen att vi ska bli blasé och acceptera terrorn.

Han menade att vi begår ett misstag om vi låter den definiera oss själva och vår bild av samhället. Om vi gör det handlar vi nämligen exakt som terroristerna vill att vi ska göra.

Ett av målen, kanske det främsta, med att begå en brutal terrorhandling på europeisk mark är att våra samhällen ska bli mer militariserade och islamofobiska. Att polisen i Tyskland och andra länder nu ska sätta efter människor från Mellanöstern utan urskiljning och därmed skapa en ännu starkare grogrund för rekryteringen av nya terrorceller.

Det är ju exakt så de militanta islamisterna beskriver dem, och terrorns syfte är att bevisa att de har rätt. Det är lite som att bevisa tesen om att det oprovocerade våldet ökar i samhället genom att springa fram till någon slumpvist utvald person på stan, sopa till med en stenhård höger på käken och sedan hoppas att hen slår tillbaka och råkar träffa fler människor som är ute och spatserar.

Extremhögerns reaktioner, eller för den delen George W. Bushs krig mot terrorismen, är i den meningen som mumma för sargade terroristsjälar.

Det är alltid lika svårt när det bara gått timmar sedan det senaste terrordådet, men uppmaningen måste ända vara: Låt oss inte gå i den fällan. Låt oss hålla huvudet kallt och visa att det är svårare än så att krossa det öppna samhället. Låt inte dem definiera oss.

Än så länge står vi pall.

Ett av målen, kanske det främsta, med att begå en brutal terrorhandling på europeisk mark är att våra samhällen ska bli mer militariserade och islamofobiska.

Jesper Bengtsson