Malcom Kyeyune: Tänk om vårdpersonalen slutar gå till jobbet

Den svenska coronastrategin har blivit allt mer kontroversiell över tid. Flera har på god grund velat diskutera de antaganden som ligger bakom att Sverige valt en väg som många andra länder avfärdat som grym mot den egna befolkningen. Dock brukar diskussionen börja och stanna vid Sveriges höga antal döda per capita jämfört med andra västländer inklusive våra nordiska grannar. Jag tror att det är värt att rikta blicken mot en annan av virusets potentiella skadeverkningar: viruset är inte bara farligt för hälsan, utan också för den sociala och politiska väv som håller våra institutioner samman.

Jag pratade nyligen med en chef på ett av landets större sjukhus. Denna var oroad. Inte bara på grund av bristen på skyddsutrustning, dålig förberedelse i allmänhet och så vidare, utan även för risken att delar av vårdpersonalen helt ska sluta att gå till jobbet, med alla de menliga konsekvenser det skulle kunna få.

Varför skulle de då sluta att göra det? Ja, inte på grund av överdriven själviskhet, utan som en följdeffekt av den totala brist på vägledning och politiskt ledarskap som varit endemiskt i Sverige långt innan covid-19 ens funderade på att göra hoppet från fladdermus till människa.

Just nu möter exempelvis personalen inom äldrevården två mycket stora problem: en enorm brist på skyddsutrustning, förberedelse och rutiner, och ansvariga chefer som mest är intresserade av att försöka ducka framtida ansvar och skylla ifrån sig på andra, på vem som helst.

Denna pågående ansvarsflykt bör inte cyniskt avfärdas. Det här är inte en fråga om vem som ska få sparken när dammet väl lägger sig, utan en potentiell fråga om liv och död, här och nu.

Självmorden i den franska poliskåren de senaste åren förbryllar. Det spekuleras i om de hänger ihop med de många terrordåd som drabbat Frankrike, en annan teori är de gula västarnas kravaller och demonstrationer. En möjlig förklaring kan vara att det är svårt att utsättas för livsfara varje dag utan att egentligen veta varför. Varför gå till jobbet och få saker kastade på sig av medlemmar av den franska brandkåren (!), varför stå där och försvara president Macron? Vad är det egentligen som står på spel?

Om man inte vet svaret på den frågan – varför går jag till jobbet, varför utsätter jag mig för risk – är chansen stor att man över tid tappar moralen och viljan att fortsätta. Därför är ansvarsflykt farligt.

Om det inte finns skyddsmasker: säg det i så fall! Ljug inte för personalen, försök inte få det till att dessa saker inte längre ”behövs”. Ansvarsflykt, lögner och undvikande beteende kan vi syssla med senare, efter att dammet lagt sig och krisen är över. Just nu är det för farligt att syssla med sådant; när moralen hos en tjänstemannakår nått botten väntar potentiellt farliga konsekvenser. Detta är en eld man inte bör leka med.