Tänk om personalbristen rubbar trögrörliga system

Kompetensbrist och personalbrist blir de närmaste decenniernas stora problem. Aldrig har så många sjukhusplatser varit stängda på grund av brist på specialistsjuksköterskor. Aldrig har flykten från viktiga yrken som lärare och polis varit så stor.

När regeringen beslutar om 440 nya platser i läkarutbildningen till 2023 framgår det av kommentarerna i Läkartidningen att en avgörande flaskhals kvarstår: köerna till AT-tjänster på sjukhus. Läkare måste ha praktik och den får de stå i kö till. Där är en regerings inflytande ytterst begränsat.

Mer sjukvård ska flytta från sjukhusen till patienternas hem, det är alla överens om. Hur gränserna ska gå mellan sjukvård och hemtjänst är en komplicerad fråga. När 21 landsting ska sy ihop lösningar tillsammans med 290 kommuner dominerar ambitionen att låta någon annan betala.

I psykiatrin tvingas den knappa resursen ”specialistutbildad personal” lägga allt mer av sin arbetstid på undanskyfflande av kostnader, medan tiden går och vårdtagarna tillåts bli sämre. I slutändan kostar de mer, på någon annans konto. Inte sällan domstolsväsendets och kriminalvårdens.

I politiken får ideologi gå före verkliga behov. Det är tydligast i diskussionen om vinster i välfärden men gäller också utflyttning av myndigheter. Värdefull kompetens skingras när kunniga medarbetare föredrar att stanna i Stockholm.

Ett sådant beslut som kan få bokstavligen katastrofala följder är att delar av Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, ska flytta till Katrineholm: ”Livsfarligt flytta ut kärnkraftstillsynen” var rubriken när bland andra två tidigare generaldirektörer på Kärnkraftsinspektionen tog upp saken i Dagens industri 15/9.

Beslutet är ett brott mot det regelverk som kräver att säkerhet i kärnkraftssammanhang ska ”väga tyngre än konkurrerande mål”. Om kompetens och beredskap faller sönder kan denna ideologiska blindhet leda till att en reaktorkatastrof inte går att hantera. Beredskapscentralen ska till exempel vara kvar i Stockholm, medan kommunikationsavdelningen ska flytta ut, som om de inte hörde ihop.

Att ersätta den personal som inte vill flytta kommer att bli svårt. Ingenjörer saknas överallt. 300 fattas på Vattenfall och 200 per år kommer sedan att behöva nyanställas bara där. Hur ska det gå till? Få unga begåvningar ser sin framtid inom reaktorfysiken.

För den som vill se alla problem som möjligheter öppnar sig oanade perspektiv. Kärnkraftens ekonomi blir allt svagare, men det som främst pekar mot en snabbare avveckling än planerat är personalbristen. Hur ska reaktorer drivas när den generation som begriper tekniken är utdöd?

Florence Nightingale ”uppfann” det moderna sjukhuset. Sådana började byggas enligt hennes idéer i hela världen under 1800-talets sista årtionden. Utvecklingen kulminerade hundra år senare. Hon såg sjukhuset som en parentes i mänsklighetens historia, eftersom sjukhusmiljö inte är bra varken för patienterna eller personalen.

Tänk om något så banalt som personalbrist kan få fart på efterlängtade organisationsförändringar i stora trögrörliga system som elförsörjning och sjukvård?

Åsa Moberg, journalist och författare