Mats Reimer: Tänk om – låt fler barn få möjlighet att gå i särskolan

Utbildningsministern kanske tror att språket har makt över verkligheten, i varje fall var det namnbytet på särskolan som media lyfte fram efter att betänkandet SOU 2021:11 med blandade förslag på hur fler elever ska nå kunskapsmålen presenterats. Men från min utsiktspunkt som skolläkare framstår inte namnbyte som det mest angelägna för särskolans verksamhet. 

2011 stramades reglerna för särskolan upp. I praktiken innebar detta att endast barn med säkerställd utvecklingsstörning erbjuds övergång till grundsärskolan, ett erbjudande som deras föräldrar sedan får ta ställning till. Före 2011 kunde även barn med autism och svagbegåvning få lov att gå i särskola, men inte därefter.

Det senaste årtiondet har barn med autism och stora inlärningssvårigheter inte haft annat val än att läsa enligt en läroplan där de sällan uppnår godkänt i de teoretiska ämnena. Även de praktiska skolämnena har efter hand teoretiserats: Det är inte längre självklart att Zlatan eller Lars Lerin skulle fått särskilt bra betyg i idrott respektive bild, om de mätts med dagens måttstock.

LÄS OCKSÅ: Elever med autism och adhd fråntas sin skolgång 

Utvecklingsstörning kan förenklat beskrivas som generella inlärningssvårigheter som är så ovanligt svåra att de bara ses hos ett par procent av befolkningen. IQ-testen kalibreras så att genomsnitt är 100 och standarddeviationen 15. Därmed räknas 85-115 som genomsnittlig kognitiv förmåga. Nästan 70 procent av populationen hamnar i detta spann. 14 procent av befolkningen hamnar under genomsnittet med ett IQ på 70-85 och under IQ 70 räknas man som utvecklingsstörd. 

Minst 2 procent av varje årskull torde ha en utvecklingsstörning. Men i första klass är mindre av hälften av dessa inskrivna i särskolan, och även på högstadiet är det förvånande få barn som går på särskola: 1,4 procent, enligt Skolverkets statistik men det är oklart om myndigheten ser detta som en framgång eller misslyckande.

I praktiken är diagnosgränsen förstås flytande, men runt IQ 70 blir det avgörande på vilken sida om strecket barnet hamnar. För varje poäng över 70 barnet får blir det lite svårare att få diagnosen lindrig utvecklingsstörning – nyckeln som öppnar dörren till särskolans (och barnhabiliteringens) resurser. 

LÄS OCKSÅ: Kapad elevhälsa sviker barn med behov

Psykologer är försiktiga med att ställa diagnosen efter ett enstaka IQ-test om inte resultatet är klart under 70. Barn med autism har dock ofta en ojämn profil med skarpare visuell begåvning. Lite tillspetsat kan man säga att det finns barn med autism utan chans att uppnå godkänt den vanliga skolan, men som samtidigt pusslar lite för bra för att få lov att gå i särskola. Detta är inte en teoretisk spekulation, jag träffar sådana barn i mitt jobb.

Det fanns säkert kommuner som förr i världen gjorde undermåliga utredningar, vilket ledde till att normalbegåvade barn med autism felaktigt placerades i särskolan när de i stället borde fått pedagogik anpassad till sitt funktionshinder. Men dagens lagstiftning, speciellt när den kombinerats med nya betygskriterier, har gjort situationen sämre för många barn med autism och inlärningssvårigheter. 

Det är orimligt att vi har en skola där barn som har god närvaro och gör sitt allra bästa ändå blir underkända, och detta gäller även det mycket större antalet barn som enbart har svagbegåvning, liksom de med språkstörning. I den gamla skolan skulle dessa barn fått betyg 1 eller 2, men de hade ändå fått ett betyg. 

Alla barn har rätt till undervisning på en nivå de kan tillgodogöra sig. Därför borde dörren till särskolan öppnas lite mer, och vi borde med forskning ta reda om om inte ökad nivågruppering både kan göra skolan bättre för elever med svagare och starkare teoretisk begåvning.