Daniel Persson: Tacka Luleå för Teamsprövningen

Kommuner och regioner över hela landet har tvingats vara kreativa för att hålla den politiska verksamheten igång under den rådande pandemin. En del har gjort som riksdagen och kört på med ett mindre antal ledamöter. Andra har gått den digitala vägen. Somliga har gjort lite av båda.

Problemet med den digitala mötesvarianten är förstås att det är väldigt svårt att se hur exempelvis Microsoft Teams, en programvara som används frekvent för ändamålet, skulle kunna uppfylla kommunallagens 5 kap. 16 §.

Paragrafen är tydlig med att man får hålla kommunfullmäktige på distans. Detta förutsätter dock att deltagandet sker ”genom ljud- och bildöverföring i realtid samt på ett sådant sätt att samtliga deltagare kan se och höra varandra och delta på lika villkor”.

Genast blir det uppenbart att den utspridda användningen av Teams och liknande program har vilat på en tyst överenskommelse om att ingen säger något. Alla som har använt dessa program med åtminstone tio andra deltagare vet att det är omöjligt att se alla andra i realtid. Därtill ges distansdeltagarna sällan möjlighet att se de fysiskt närvarande ledamöterna, annat än presidiet och den som har haft ordet.

Givetvis skulle någon förr eller senare ifrågasätta denna ordning. Sverige är ett stort land och det räcker med att en person vill vara motvalls för att få till stånd en prövning. Luleå tog på sig ledartröjan.

Moderaten Lennart Forsberg valde att överklaga alla beslut från decembers kommunfullmäktige. Och förvaltningsrätten i Luleå biföll yrkandet om inhibition varför inga av besluten gäller tills vidare (målnummer 2620-20).

Knappast ett bra sätt att stärka sina aktier. Men som Niklas Witt, ordförande i Sveriges kommunaljuridiska förening, sade till Dagens Samhälle är det faktiskt bra att saken prövas. Det finns en chans, även om den måste betraktas som liten, att rätten anser att den här digitala lösningen faktiskt uppfyller kraven. Det är värdefull kunskap som det offentliga Sverige behöver. Att gå och hoppas att ingen tar upp saken är inte en optimal lösning.

Också förvaltningsrättens inhibitionsbeslut talar sitt tydliga språk. Det är osannolikt att den förhandenvarande lösningen uppfyller kraven.

I fallet Luleå aktualiserades dock ytterligare en fråga. Vid aktuellt kommunfullmäktige skulle ny ordförande för kommunstyrelsen väljas. Så blev som bekant inte fallet. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har nämligen tydliggjort i sin juridiska promemoria från i maj (pdf se sid 10) att distansmöten inte ska tillämpas om ärenden ska behandlas där sluten omröstning kan bli aktuellt. Detta eftersom det är omöjligt att genomföra en sådan med dessa program vilket riskerar att allvarligt hämma den demokratiska processen.

Också detta förtjänar att uppmärksammas. Reglerna kring formerna för den lokala demokratins utövande är inte stiftade för nöjes skull. Demokratin är mer än de flesta andra styrelseskick beroende av att reglerna som omgärdar den följs – även om det är opraktiskt. Demokratin är inte nödvändigtvis praktisk alla gånger, men den är likafullt värd att värna.